Träna

Jag har verkligen inga problem med att träna. Tvärtom, jag älskar det! Problemet är bara att jag till vardags sällan har tid att prioritera träningen eftersom det alltid finns en massa andra grejer jag vill eller måste göra. Därför är jag inte “vältränad” i bemärkelsen magrutor eller Ironman-kondition. Det förstnämnda fixas ju i köket brukar det sägas, men mer om det en annan gång.

Vi har ju även det lilla lyxproblemet att man måste välja träningsform, kanske helst även prioritera och fokusera för att få resultat av typen vi nämnde ovan. Vilket gör det ännu klurigare, eftersom jag egentligen bara vill ha det gött, som Glenn Hysén brukar säga. Hur jag löser det? Jag försöker välja sånt som är gött, härligt och roligt, och det var verkligen inget problem under min träningsvecka med Trawell i Kalamata.

Jag brukar sällan skriva efter att ha druckit ett glas vin (eller i det här fallet ett glas rosé, en Aperol Spritz och slatten i en flaska spumante rosé) men i och med min 100 härliga dagar-utmaning vill jag ändå bjuda lite på min dag. Tänkte fokusera lite på träning. Och hur mycket svårare det har varit att få till träningen den här veckan jämfört med förra då jag var “tvungen” att träna varje dag tack vare C9-kuren. Fast jag svor på att ta tag i träningen på allvar så fort jag fick fylla på med ny träningsenergi var den motivationen i princip som bortblåst när det blev äta-som-vanligt-vardag och tusen andra saker lockade eller tiggde om uppmärksamhet.

Överlag tycker jag det är skitsvårt att få till träningen just på söndagar. Jag och en kompis brukar ha en boxklass inbokad halv fem på eftermiddagen, och av någon anledning hänger den där tiden över en hela dagen – trots att det är skitkul och bra träning när man väl kommer dit. Vet inte om problemet är att jag ogillar att ha saker bestämt varenda dag i veckan och bara vill ta allt som det kommer när jag väl är ledig, eller om jag faktiskt bara är lat.

Anyway, jag har ju faktiskt lärt mig att “den bästa träningen är den som blir av” och diggar Kalle Zackari Wahlströms sägning om att “vem har sagt att träning är valfritt? Det är ju som att borsta tänderna” – alltså dammade jag av min gamla Nike Training Club-app och körde ett 19-minuterspass i trädgården. Och det var bara så gött! Att träna barfota i gräs (well, mossa i det här fallet) och verkligen känna varenda muskel balansera för att kompensera för det ojämna underlaget är en skön frihetskänsla och vetskapen om att man faktiskt är hemma i sin egen trädgård, med duschen bara en minut bort, gör att träningen verkligen både blir 100 procent min, blir av, och lämnar en skön eftersmak och energi över till att avsluta dagen på en av stans bästa uteserveringar i skönt sällskap.

Och det där med barfotalöpning? Vevve har varit på en workshop. 

Minns ni den något interna utmaningen som jag drog igång för ett tag sen? Här kommer det första gästinlägget i ämnet:

“Idag är det exakt en månad sedan jag ställde Frågan till min sambo. Egentligen är det väl ingen stor sak. Vi har varit ihop i nästan tio år, upplevt både med- och motgångar tillsammans, vi har villa och ett fantastiskt barn och tänker leva tillsammans resten av livet. Ändå var jag nervös när jag väl bestämt mig.

Jag vet att min sambo inte är speciellt romantiskt lagd, så blommor, en fin middag eller att gå ner på knä var inte några alternativ. Så en helt vanlig dag, en torsdag i mars, tog jag helt enkelt mod till mig. Eftersom jag dock inte var hundra procent säker på att hon skulle svara ja vågade jag inte ta risken för ett avslag face to face utan tog till det näst bästa, Facebook. Mina fingrar darrade och jag kände svetten tränga ut ur armhålorna när jag skrev orden jag funderat på så länge och när jag tryckte på ”skicka” stirrade jag på dem en lång stund, som om jag var osäker på om det verkligen var jag som formulerat det:

”Vill du bli min personliga coach under resten av året?”

Jag var tvungen att gå ut en stund i väntan på svaret och när jag såg hur det blinkade rött på den lilla pratbubblan uppe i det högra hörnet höll jag bokstavligt talat andan innan jag klickade upp den. Där stod det, svart på vitt: ”Självklart – när kan vi börja?”

Jag reagerade inte riktigt som jag hade förväntat mig; det var med en blandning av salig lycka och ren och skär skräck som jag insåg att jag just lagt det kommande året av mitt liv i någon annans händer, enbart av den anledningen att jag ville komma i bättre form rent allmänt och bli bättre i min yogautövning i synnherhet.

”Alo”, tänkte jag för mig själv, ”antingen är du en komplett idiot eller ett jävla geni!”

Så här, en månad senare, lutar det faktiskt åt geni-varianten. Men jag kan inte ta åt mig hela äran, för utan min makalösa sambo/coach hade jag inte suttit här och plitat ner dessa rader.

Hon tog sig an utmaningen – som i korthet går ut på att jag vill komma igång med träningen mer regelbundet och bli starkare, smidigare och att klara av vissa yogapositioner även i huvet – med sedvanlig entusiasm och hade på bara någon timme formulerat hur en vecka i den nya träningsregimen (jag får kalla det för regim, för det är fan ingen lek) skulle se ut.

Onsdagar och lördagar har jag ”ledigt”, men resten av veckan är uppdelad på olika uppdrag enligt följande. Meditationsmåndag, Toktränartisdag, Testtorsdag, Funderarfredag och Sundaysmile. Varje söndag går vi dessutom igenom hur veckan har varit och jag får bestämma ett nytt tema som ska genomsyra veckan, exempelvis fokus, kreativitet, tacksamhet, eller vad det nu kan vara. Genialt, om ni frågar mig.

Hittills har det gått långt över min förväntan. Jag har, till min egen förvåning, antagit alla utmaningarna med både energi och glädje och, ännu mer till min egen förvåning, utfört uppdragen TILL OCH MED NÄR INGEN ÄR DÄR OCH TVINGAR MIG! Stort, i min värld, ska ni veta.

Meditationsmåndagarna och funderarfredagarna fungerar som små andningshål och energipåfyllardagar, men jag har också upptäckt att mental träning (för det är de facto vad det handlar om) kan vara minst lika jobbiga som fysisk träning. Toktränartisdagarna fasar jag för varje gång, men varje gång har jag, hur trött jag än varit, efter de pass min sambo mappat ut eller tagit med mig på – crossfit ena veckan (fy fan), body combat nästa (fy faaaan) eller en kombinerad löpnings-/kettlebells-utmaning (FY. FAAAAAAN!) den sista – både gillat det och blivit ännu mer taggad.

Så här en månad in i den här utmaningen kan jag säga samma sak som jag brukar säga om yoga: det har inte förändrat mitt liv, men det har gjort mitt liv så mycket bättre. Ironiskt nog är det just yogan som har halkat efter lite, men vi är ju bara i april än så länge. Dessutom är det Yoga Games i helgen, så jag lär nog få min beskärda del av yoga ändå.

Den största förändringen jag märkt är att jag ­ – och hur många gånger har jag inte läst eller hört det här utan att fatta – faktiskt ÄR mycket piggare generellt och att jag inte längre tar till lama ursäkter för att slippa göra saker och ting som borde göras. Jag har också insett att det inte är för sent att som 47-åring komma till självklara insikter och det är inte heller för sent att som 47-åring komma igång. Nu ska jag bara komma till skott med den där andra stora Frågan man borde ställa till sin kära sambo när man varit ihop i snart tio år och har villa och barn ihop. Men först måste jag ju så klart se till så att hon uppfyller sina plikter som min personliga coach…”

Det dyker upp allt fler av den här typen av drycker i kylskåpet nuförtiden och när Waylon, 5, frågar vad det är svarar jag:

– Det är vuxendricka för dom som tränar mycket.

– Men du tränar ju inte mycket.

Huvudet på spiken. Jag tränar inte särskilt mycket längre, men i mitt huvud lever jag kvar på gamla meriter, trots att jag inte varit riktigt vältränad på säkert tio år. Frågan är vad det spelar för roll. Vill jag ens vara vältränad längre? Är det “viktigt”? För vem? 

Samtidigt märker jag att det är lätt att glida in i undanflykter. För det är klart att jag vill vara vältränad, i bemärkelsen att jag vill må bra och kunna orka göra allt jag vill göra. Och ja, jag vill kunna få på mig de där skinnbyxorna som ligger och lurar någonstans i garderoben… Men jag kommer inte komma dit av att öppna en burk energidryck (risken är snarare stor att jag får en utskällning av tandläkaren imorgon…) men någonstans ledde den där burken, och sonens sanning som följde, till ett wake-up call om att det är dags att ta sig tillbaka till ett tränande liv. Vi ses där. 

Jag tränade ganska mycket boxning för 10-15 år sedan. Inte sån där cool boxning som finns idag, på ställen som Fightbox och riktiga MMA-klubbar, utan vanlig hederlig boxning på gym. Sån man gör med handskar, mitsar och kanske en sandsäck i bästa fall. Och det var så roligt! Min träningskompis hade precis separerat från sin kille och flyttat till stan, och jag hade gått igenom en jobbig period med mitt ex. (Ah dessa män. Eller kvinnor. Eller vad vi nu väljer att leva med, om vi ens får välja. Men det är en annan historia.)

Anyway, träningen blev vår räddning. Nu var det ju inte så att vi lipade oss till sömns varje dag och traskade runt som vrak i tillvaron, tvärtom. Men träningen hjälpte liksom till att skapa ordning och struktur, och det var så skönt att veta att den fanns där som en galge att hänga upp resten av dagen på. För träning varje dag blev det, i en eller annan form, och under nästan ett års tid. Mycket boxning och powerstrike (minns ni det, en miljon kickar per pass, högt tempo och liksom en uthålligare variant av dagens bodycombat?) och till slut hade min kropp förvandlats. Och inte enbart till det bättre. Mina axlar hade liksom rullat upp och fram, och när jag försökte träna styrka eller bodypump var jag så klen i bröstmusklerna att jag i princip inte orkade någon vikt alls, trots att resten av kroppen aldrig varit mer vältränad.

Efter något år flyttade först min träningsanläggning och sedan min träningskompis, och till sist även jag själv. Boxningen hade lagts på hyllan och mina axlar började så smått reda till sig, mycket på grund av allt drillande på yogamattan och i mitt eget träningsskrivande i Kom i Form och så småningom även Hälsa & Fitness: “Släpp ner axlarna från öronen! Rulla bak och ner dem!” Till sist kändes det nästan som att det var dödsstraff på att ha axlarna uppe vid öronen, och att det viktigaste i både träningen och i vardagen blev att HA-INTE-AXLARNA-VID-ÖRONEN!!!

Och vad händer? Efter 15 år är jag tillbaka i boxningsringen (eller nåja, boxpassen i simhallen) och vips: “Sara, du slår liksom nerifrån och upp – UPP med axlarna!” Tillbaka på ruta ett. Vad vill jag då säga med detta? Att fel kan vara rätt i rätt situation och tvärtom, och att det gäller att backa, lyssna och rulla med slagen.

Mer av samma? Här har Vevve skrivit ett klokt inlägg om att träning inte ska göra ont.