Tänk

Personlig, men inte privat. Så brukar instruktionerna vara för hur man beter sig professionellt. Grejen är att jag aldrig riktigt har greppat skillnaden. Därför är jag sällan varken personlig eller privat. Eller ja, lite mini-personlig kan jag absolut vara, och du som brukar läsa vet nog att det finns en Ola (eller Alo, tack vare ett pärlplattemisstag när han var liten) och en Waylon som bor under samma tak som mig.

För er som INTE brukar läsa kan det vara på plats med ett förtydligande, Waylon är ett barn, det rör sig alltså inte om någon form av polyamorös triangel.

Ingen skugga över dem som väljer att leva så, särskilt inte denna kärlekens dag, men så är alltså inte fallet hemma hos mig. Under samma tak bor även katten Jackson så är ingen glömd.

Var var jag nu då? Jo, jag ville säga några ord så här på Alla hjärtans dag, och även tipsa om att kika in och kärleksläsa hos Yvonne Åkerlind och Mitt yogaliv. Det känns som att det är lugnare i år. Inte samma hets med “KÖP BLOMMOR! CHOKLAD! GELÉHJÄRTAN!”, även om jag minsann såg en och annan halvdesperat man stå och riva i blombuketterna inne på Coop på lunchen. Eller så bryr jag mig helt enkelt inte. Kärlek är ju viktigt alla dagar, och om det passar in i schemat är det ju bara kul med en dag där man kan fira lite extra.

I år gör det det, så om någon timme väntar någon form av dejt. Vi har gett varandra det i julklapp, att se till att det verkligen blir av att GÖRA något på tu man hand minst en gång i månaden. Ofta gör man ju inte det i vardagen, eller MAN, VI kanske det heter. Vi har världens snällaste barn och tycker verkligen om att hänga i vår lilla treenighet och med fina vänner, så det gör ju att det där behovet av att umgås bara vi två litegrann puttas ner på skalan. Vilket egentligen är totalt idiotiskt. Men nu börjar vi glida in på det där med personlig och privat igen, för kanske är det så att MIN definition av personlig är sådant som är positivt, Instagram-vänligt och ofarligt medan det privata är sådant som är negativt, brännbart och sårigt.

Jag tror att vi alla har båda delarna i våra liv, och att det vore bra att visa upp mer även av det privata. Men NU är det dags att gå och fira kärleken. Ha en fin kväll!

Om något inte funkar, ska man tweaka litegrann tills det blir bra eller ska man ändra något radikalt? Något av det fina med att trots allt ha levt i snart 43 år är att jag har testat båda varianterna ett otal gånger. Det radikala håller sällan. Bara de gånger när beslutet är så långt uppskjutet att det bara är i andras ögon det verkar radikalt – själv är jag redan långt därifrån i tanke och handling.

Jag har alltid haft ganska svårt att veta vad jag vill och varför. Ingen tydlig plan eller tidsram, det viktiga är att det hela tiden finns någon form av mening och framåtrörelse. När man är ung har man alla chanser i världen att göra om. Välja fel. Fast det känns sällan så då. Minns när jag var 25 och tyckte att jag var för gammal. För vad minns jag inte längre.

“När man är ung har man alla chanser i världen att göra om”

Att det här inlägget börjar med en Gyllene Tider-låt kanske kräver lite förklaring. Jag och min bästis lyssnade otroligt mycket på Gyllene Tider när vi var små. Riktigt små, så vi fattade inte texterna. Men någonstans har de etsat sig fast hos mig, och jag kan i princip alla gamla GT-låtar utantill idag. Den här, “Flickan i en Cole Porter-sång”, kom jag att tänka på när jag kom på mig själv med att återigen fundera över djupt filosofiska frågor som “Vem är jag?” “Vem vill jag vara?” “Vad kan jag göra?” “Vad ska jag göra?”

Ja, jag kan trötta ut både mig själv och andra med mina frågor. För jag är inte bara introspektiv, utan nyfiken också. Lyssnar gärna på dig om du vill svara på frågorna ovan. Men tillbaka till den där flickan. Den flickan jag vill ha. Det är nämligen mig själv, i en något yngre och gladare version. Det som gjorde mig glad då, trots att jag egentligen var ganska ledsen efter att något tråkigt hade hänt, var träningen. Eller snarare att vi hade så jävla kul på träningen att ingen tänkte på vare sig att vi egentligen var ganska ledsna och vilsna i livet eller att vi faktiskt tränade.

Jag har aldrig varit så vältränad som när jag boxades flera gånger i veckan. Inte på någon kampsportsklubb, det här var före den tiden vanligt folk vågade sig in på den typen av ställen, utan på ett vanligt gruppträningsgym. Och det är den känslan, både i kroppen och knoppen, jag försöker hitta tillbaka till nu efter snart 15 år och massor av vatten under broarna. Vi ses!

Hur det går med nyårslöftena? Jotack, idag var vi på förskolan med en hel kvarts marginal. När det gäller löftet eller intentionen att närma mig en mer minimalistisk livsstil så går det sakta men säkert. Jag försöker att inte köpa lika mycket nytt utan jobba med det jag redan har. Dessutom har jag börjat rensa hårdare när det gäller att slänga saker som i ärlighetens namn faktiskt mest är skräp, typ gamla halvanvända skönhetsprodukter och annat som varken gör mig glad eller går att skänka bort.

Det sista löftet, att sluta boka in en massa saker i allmänhet och träningspass i synnerhet, bestämde jag mig för att backa ur i sista stund, eller i alla fall tweaka lite grann. Jag insåg att jag mår bra av att vara hyfsat planerad och uppstyrd, och den här första skälvande veckan på 2018 så har jag fixat alla mina inbokade träningspass OCH kunnat vara flexibel när saker har kommit emellan. Så jag håller kvar intentionen om “det obokade årets år”, men låter det gälla stora viktiga beslut istället för ett träningspass hit eller dit.

Syftet med dessa löften eller intentioner? Att det ska bli mer tid och energi över till mys à la bilden. Hur tänker du kring ditt 2018?

De senaste åren har jag sakta men säkert dödat min egen röst. Eller kanske snarare låtit andra döda den. Det här låter väldigt dramatiskt, och riktigt så illa är det ju såklart inte. Snarare handlar det nog om att jag tröttnat på att säga oviktiga saker. Eller kanske snarare att jag är rädd för att råka säga fel saker. För gud nåde den som säger fel saker idag. Inte minst om kost, träning, och tyvärr – yoga. I verkligheten är det ju inte särskilt svartvitt – det som är fel i ett läger är ju rätt i ett annat och så vidare.

I vilket fall som helst så tycker jag att det här klimatet är tråkigt och har därför valt att till stor del hålla tyst i framförallt sociala medier. Först omedvetet men numera allt mer medvetet. Och det är faktiskt ganska skönt. Däremot är det ju ganska problematiskt att ha den inställningen när man vill blogga. För som bloggare förväntas man väl ha den approachen, att tycka, tänka och framförallt säga en himla massa?

När jag skriver det här tycker jag dessutom att jag låter cynisk. Bitter. Och det är ju fruktansvärda egenskaper idag när allt ska präglas av tacksamhet och kärlek. Men om jag bara skriver gullegullgrejer så vore det ju inte jag. Mitt liv är inte gullegull. Jag tror inte att någons liv är det, åtminstone inte hela tiden. Dessutom har nog målet med mitt liv aldrig varit gullegull. Det ligger nog snarare i andra kanten av skalan.

2018 blir (förhoppningsvis, man ska aldrig ta någonting för givet) ett mitt-i-livet-år för mig. Och ja, det är lite av ett 40-årskrisande om man vill se det så. Jag har liksom vaknat upp på andra sidan av saker och ting, och tvingas inse att jag inte har alla val, beslut och möjligheter framför mig längre. Och jag vill inte göra det. Jag vill ha den där drömmen framför mig, glasklar eller inte – inte krossad eller runnen ut i sanden bakom mig. Så 2018 får bli ett acceptansen år för mig. Och för att det ska bli så kanske rösten måste komma tillbaka.

Vi får se.

Djupt? Fattar du inget? Lugn, jag hänger heller inte med i svängarna alla gånger. Men för att belöna dig för att du ändå har orkat läsa ända hit vill jag tipsa om en fantastiskt rolig ståuppare (nej, jag försöker inte skämta bort livsallvaret, men skratta bör man annars…). Han är bara 21 år, men lyckas ändå fånga allt jag skulle vilja säga om jag bara orkade – I give to you Carl Stanley och hans fantastiska föreställning Ärligt talat.

“Hur fan kan less vara more? MORE is more!”

Säger visserligen Yngwie Malmsteen i klippet nedan, men bortsett från det tror jag minsann att jag har hittat mitt tredje nyårslöfte: Bli en minimalist. Det vill säga skala av, rensa ut, tacka nej, tagga ner, uppskatta här och nu, jobba med det jag har och så vidare. Du som redan är grym på det här får jättegärna tipsa om konkreta tips på temat, och du som vill haka på mitt nyårslöfte är mer än välkommen att göra så! “The more the merrier”, eller nej, nu är vi visst tillbaka hos Yngwie igen…