BLOGGMENY
YOGA WORLD

Tänk

Tänk

Vad döljer du och vem väljer du att visa det för?

“Sök på skuggpsykologi”, sa mentala rådgivaren Johannes Hansen i senaste avsnittet av Framgångspodden som jag lyssnade på i morse på väg till träningen, apropå det här med att vi behöver ta hjälp av andra i vår utveckling. Vissa delar av oss ligger helt enkelt i skugga och vi behöver ljus utifrån för att komma underfund med hela bilden. Sagt och gjort, dock med något klent resultat, åtminstone om man håller sig till att söka på svenska.

Men så långt jag är med så köper jag resonemanget. Saker och ting blir sällan så bra som de skulle kunna bli om de inte får fler ögon på sig. Samtidigt är ju det något av det läskigaste som finns. Att blotta sitt innersta för någon annan, spela upp den där låten man skrivit på kammaren eller låta någon läsa det där bokmanuset som legat undangömt i lådan. Men vill vi vidare så måste det göras, och hellre förr än senare.

Kanske hjälper det att tänka att det inte är slutresultatet du visar upp, utan ett projekt in the making så att säga? Oavsett om det gäller dig själv som person, en låt eller text. På så vis blir ju även personen du visar upp dig eller ditt alster för medskapare i din process, och det är en väldigt fin gåva att ge från båda håll. Därför är det värt att lägga lite extra energi på att hitta ett bollplank som verkligen kan ta dig dit du vill.

14 september, 2017 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Annons
Tänk

In och ut på karmakontot

De du möter tar dig vidare och det du ger får du tillbaka.

Varken helt glasklart eller vetenskapligt bevisat, men jag brukar tänka så för att bli medveten om MITT beteende i olika situationer. För vårt eget beteende är ju det enda vi garanterat kan kontrollera och alltid har 100 procent ansvar för, eller hur?

Om en själv är glad och kramig kanske den vildaste av baggar vågar vara det också.
14 augusti, 2017 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!

Populärt från Yogaworld.se

Tänk

Se dig själv som en investerare

Jag gick ekonomisk linje på gymnasiet och chockade mig själv några år senare med att även läsa ekonomi på universitetet, så nånstans måste jag ju ääälska ekonomi. Eller i alla fall tänket. För tänk så här: Ibland är vi väldigt dåliga på att ta hand om oss själva; vi överanvänder resurser som vi helt enkelt inte har, oavsett om det gäller hårda fakta som pengar eller tid, eller mjuka värden som energi och relationer.

Testa istället att tänka på ditt liv som ett företag, där du är ansvarig för att investera dina resurser på rätt sätt för att verksamheten i slutändan ska bli så lönsam som du vill.

Visst känns det lite tydligare och roligare?

Vill du ha fler ekonomitips? I så fall rekommenderar jag podden Rad Awakenings och avsnittet “Stop the Money Madness” där Ashley Feinstein Gerstley bland annat berättar om sin resa från ett välbetalt jobb i finansbranschen med massiva övertidstimmar, via ett 9-5-jobb som gjorde att hon trots hög inkomst levde över sina tillgångar för att hon nu hade tid att umgås med folk, till att ta tag i sina ekonomiproblem och faktiskt börja jobba med att coacha folk till att få ordning på sin ekonomi. Hög igenkänningsfaktor – minus den flådiga New York-tillvaron då…

9 augusti, 2017 | 2 KOMMENTARER!
Tänk

Taskiga terapeuter och visset gräs

“Många tror att gräset är grönare på andra sidan. Och det är det också.”

De bevingade orden fick ett par i vänkretsen nyligen höra under ett besök hos familjerådgivningen.

Vi lägger alla eventuella ifrågasättanden av terapeuten ifråga åt sidan och kikar istället närmare på det där med gräset. Att frågan om det är grönare eller inte på andra sidan är något av det första man börjar klura på när något “är dåligt” kanske inte är så konstigt. Därför vill jag komma med lite av ett avslöjande. Det som finns på andra sidan är – annat gräs. Varken grönare, torrare, mossigare, mjukare, skönare mot nakna fötter än så. Bara något annat.

Det viktiga här är, tycker jag, att sluta stirra sig blind på alla gräsmattor och verkligen våga vända blicken mot sig själv. Vem är jag? Vad behöver jag? Vad VILL jag? Med ärliga svar på de frågorna ger du dig själv en chans att utvecklas – och frågan om vilken gräsmatta dina fötter ska befinna sig på känns inte längre lika viktig.

19 juli, 2017 | 3 KOMMENTARER!
TänkYoga World Blog

Att ta in det ofattbara

Det första jag möttes av när jag gick in på Facebook i morse var den här statusen:

“We are safe and well away from all the trouble”

Direkt tänker jag England – terror – panik, samtidigt som nästa tanke kommer utan att jag kan stoppa den: “Det här börjar bli vardagsmat nu.” Går in på Aftonbladet och får reda på vad som har hänt, samtidigt som min automatiska tanke bekräftas av en krönika med rubriken “Terrorn har blivit det nya normala”. Utan att kunna hjälpa det börjar jag gråta och utbrister: “Jag vill inte ha det så här!”

Allt det här händer inom bråkdelen av en sekund – panikkänsla och sen… borta. För jag orkar inte ta in eländet i sin renaste form, orkar inte ställa mig på någon barrikad eller vad det nu är man ska göra. Mitt jobb är att ta hand om Waylon, vara en bra medmänniska, tja vara bra helt enkelt. Det är nog svårt som det är ibland liksom, ska jag behöva bekämpa terrorister också? Då är det lättare att direkt bildligt talat slå händerna för öron och ögon och lulla in i en bedrägligt tryggare och i vilket fall mindre värld. Den där det bara är trädgård, familj, kompisar, lekplats, hemmafix och inte så mycket mer.

Men det känns som att jag gör fel någonstans. Fuskar. Tar inte mitt ansvar. Ska jag göra allt för att förstå terrorn? Kommer det att hindra den? Ska jag acceptera att “nu är det så här” och bara gilla läget? På senare år har jag tänkt att det räcker att om jag gör mitt bästa och är namaste-snäll mot mig själv och dem jag möter. Samtidigt verkar världen runtomkring till stora delar göra tvärtom. Bygger murar. Pratar skit.

Jag skrev inget efter Stockholms-attacken. Kunde inte. Blev som lamslagen. Vad skulle mina ord göra för skillnad? Dömde på förhand ut dem som patetiskt trams. JAG dog ju inte. Blev inte skadad. Vem är jag då att säga att jag tog attacken personligt? Att det kändes som att min jobblunga blev skadad och att jag inte längre kunde andas fritt? Ja ni hör ju. Därför höll jag tyst. Och jag har fortfarande inga svar. Men orden normalt och terror kommer aldrig att höra hemma i samma mening.

4 juni, 2017 | 2 KOMMENTARER!
1 2 8
Annons