Frågan med stort F

Minns ni den något interna utmaningen som jag drog igång för ett tag sen? Här kommer det första gästinlägget i ämnet:

“Idag är det exakt en månad sedan jag ställde Frågan till min sambo. Egentligen är det väl ingen stor sak. Vi har varit ihop i nästan tio år, upplevt både med- och motgångar tillsammans, vi har villa och ett fantastiskt barn och tänker leva tillsammans resten av livet. Ändå var jag nervös när jag väl bestämt mig.

Jag vet att min sambo inte är speciellt romantiskt lagd, så blommor, en fin middag eller att gå ner på knä var inte några alternativ. Så en helt vanlig dag, en torsdag i mars, tog jag helt enkelt mod till mig. Eftersom jag dock inte var hundra procent säker på att hon skulle svara ja vågade jag inte ta risken för ett avslag face to face utan tog till det näst bästa, Facebook. Mina fingrar darrade och jag kände svetten tränga ut ur armhålorna när jag skrev orden jag funderat på så länge och när jag tryckte på ”skicka” stirrade jag på dem en lång stund, som om jag var osäker på om det verkligen var jag som formulerat det:

”Vill du bli min personliga coach under resten av året?”

Jag var tvungen att gå ut en stund i väntan på svaret och när jag såg hur det blinkade rött på den lilla pratbubblan uppe i det högra hörnet höll jag bokstavligt talat andan innan jag klickade upp den. Där stod det, svart på vitt: ”Självklart – när kan vi börja?”

Jag reagerade inte riktigt som jag hade förväntat mig; det var med en blandning av salig lycka och ren och skär skräck som jag insåg att jag just lagt det kommande året av mitt liv i någon annans händer, enbart av den anledningen att jag ville komma i bättre form rent allmänt och bli bättre i min yogautövning i synnherhet.

”Alo”, tänkte jag för mig själv, ”antingen är du en komplett idiot eller ett jävla geni!”

Så här, en månad senare, lutar det faktiskt åt geni-varianten. Men jag kan inte ta åt mig hela äran, för utan min makalösa sambo/coach hade jag inte suttit här och plitat ner dessa rader.

Hon tog sig an utmaningen – som i korthet går ut på att jag vill komma igång med träningen mer regelbundet och bli starkare, smidigare och att klara av vissa yogapositioner även i huvet – med sedvanlig entusiasm och hade på bara någon timme formulerat hur en vecka i den nya träningsregimen (jag får kalla det för regim, för det är fan ingen lek) skulle se ut.

Onsdagar och lördagar har jag ”ledigt”, men resten av veckan är uppdelad på olika uppdrag enligt följande. Meditationsmåndag, Toktränartisdag, Testtorsdag, Funderarfredag och Sundaysmile. Varje söndag går vi dessutom igenom hur veckan har varit och jag får bestämma ett nytt tema som ska genomsyra veckan, exempelvis fokus, kreativitet, tacksamhet, eller vad det nu kan vara. Genialt, om ni frågar mig.

Hittills har det gått långt över min förväntan. Jag har, till min egen förvåning, antagit alla utmaningarna med både energi och glädje och, ännu mer till min egen förvåning, utfört uppdragen TILL OCH MED NÄR INGEN ÄR DÄR OCH TVINGAR MIG! Stort, i min värld, ska ni veta.

Meditationsmåndagarna och funderarfredagarna fungerar som små andningshål och energipåfyllardagar, men jag har också upptäckt att mental träning (för det är de facto vad det handlar om) kan vara minst lika jobbiga som fysisk träning. Toktränartisdagarna fasar jag för varje gång, men varje gång har jag, hur trött jag än varit, efter de pass min sambo mappat ut eller tagit med mig på – crossfit ena veckan (fy fan), body combat nästa (fy faaaan) eller en kombinerad löpnings-/kettlebells-utmaning (FY. FAAAAAAN!) den sista – både gillat det och blivit ännu mer taggad.

Så här en månad in i den här utmaningen kan jag säga samma sak som jag brukar säga om yoga: det har inte förändrat mitt liv, men det har gjort mitt liv så mycket bättre. Ironiskt nog är det just yogan som har halkat efter lite, men vi är ju bara i april än så länge. Dessutom är det Yoga Games i helgen, så jag lär nog få min beskärda del av yoga ändå.

Den största förändringen jag märkt är att jag ­ – och hur många gånger har jag inte läst eller hört det här utan att fatta – faktiskt ÄR mycket piggare generellt och att jag inte längre tar till lama ursäkter för att slippa göra saker och ting som borde göras. Jag har också insett att det inte är för sent att som 47-åring komma till självklara insikter och det är inte heller för sent att som 47-åring komma igång. Nu ska jag bara komma till skott med den där andra stora Frågan man borde ställa till sin kära sambo när man varit ihop i snart tio år och har villa och barn ihop. Men först måste jag ju så klart se till så att hon uppfyller sina plikter som min personliga coach…”