BLOGGMENY
YOGA WORLD
Annons

Läs/Se/Lyssna

Läs/Se/Lyssna

Magisk musik

“Musik är väldigt terapeutiskt”

säger Jill Johnson i Framgångspodden. Och visst är det så! Att sen yoga är minst lika terapeutiskt gör ju att kombinationen musik och yoga blir snudd på magisk. Några av mina bästa yoga moments har skapats av musiken på klassen, och jag tror att det var delvis tack vare musiken som jag föll så hårt för yinyoga en gång i tiden. I skrivande stund sitter jag och väntar på att senaste yogaomslaget ska bli klart (det är ett evigt bollande fram och tillbaka; ändra färg där, byt formulering där) så att vi kan skicka till tryck. Dagen till ära så har servern dessutom bestämt sig för att kasta ut mig var femte minut så man kan lugnt säga att jag hade kunnat vara ett monster av teknikstress just nu, om det inte vore för att jag i morse upptäckte låten som har bevisat sig kunna minska oro med 65 procent.

Tydligen ska den vara så effektiv att man inte får köra bil och lyssna på den samtidigt, och ifrågasättande som jag är bestämde jag mig för att testa det här i morse. Inte i bilen dock, det finns trots allt gränser för vad jag kan tänka mig att göra för konsten, men däremot under promenaden till jobbet. Och grejen är att när jag hade lyssnat på låten (och dess likar, finns i flera mixar som alla är minst åtta minuter långa) en stund så kändes det som att gå i kola. Inte nödvändigtvis obehagligt, men väldigt ovanligt om man som jag i normala fall har en tendens att liksom studsa fram. Faktiskt inte helt olikt den höga känslan man får efter en bra yinyogaklass.

Men nu är omslaget uppskickat och det är dags att stänga ner här. Spana gärna in Marconi Unions “Weightless” här nedan, men gör det på egen risk…

9 januari, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Annons
Läs/Se/Lyssna

Ett (h)ärligt liv

Jag brukar säga att bra texter ska få mig att känna något – jag vill gråta, skratta eller bli förbannad. Detsamma gäller musik, eller vad som helst egentligen. Courtney Marie Andrews fick mig precis att bra-gråta med sin “Honest Life” och får hon dig att känna likadant och du har vägarna förbi Bryggarsalen i Stockholm den 17 augusti har du chansen att spana in henne live.

1 augusti, 2017 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!

Populärt från Yogaworld.se

Läs/Se/LyssnaYoga World Blog

Choklaaaaaaa

Idag har i ärlighetens namn varit en ganska dålig dag. Det började med att jag var på ett återbesök hos hudläkaren för att försöka få bukt med klådan och eksemen som jag dragits med av och till sedan i höstas. Det gick så långt innan jag gick till läkare första gången att jag fick lipiga sammanbrott över hur jobbigt det var, men när Ola väl övertygade mig om att gå dit så fick jag kortison utskrivet och besvären var borta på mindre än en vecka.

Trodde jag. Det visade sig nämligen att kortison bara dämpar besvären, så när dosen trappades ner kom problemen tillbaka med besked, och eftersom jag nu hade vant mig vid hur det SKA vara så blev jag så himla besviken. Därför hoppades jag såklart på någon form av mirakelmedicin hos läkaren idag, men så är ju inte verkligheten tyvärr. Jag beordrades att göra att allergitest, ett sådant där de klistrar på en massa ämnen på ryggen för att se hur man reagerar. Problemet är bara att de där lapparna ska sitta i en vecka, och man får inte svettas eller duscha ryggen under tiden. Good luck with that denna helg som har potential att bli årets varmaste…

När jag lite senare gick in på Facebook kom nästa grej. Chris Cornell är död. 52 år och i princip in his prime. Grejen är att jag liksom har växt upp med Chris Cornell. I början som sångare i Soundgarden och Temple of the Dog (deras låt Hunger Strike ÄR typ mitt 90-tal), och senare som sångare i Audioslave. De sistnämnda lyssnade jag i princip inte på, däremot har de två låtar som jag liksom haft som “nu känner jag mig lika delar ledsen och fri”-låtar: “I Am the Highway” och “Show Me How to Live”. Den sistnämnda blir ju på något sätt eländigt profetisk nu när Chris Cornell bevisligen själv aldrig lyckades reda ut det där med hur man ska leva.

Nästa smäll, och det här blev faktiskt en bokstavlig sådan, kom när Ola skulle köra tillbaka mig till jobbet efter lunchträningen – och lyckades köra upp bilen på en sten. Det ska tilläggas att det var lika mycket mitt fel; jag parkerar alltid där och har full koll på var stenarna finns, men om den som parkerar inte är samma som ska köra bilen nästa gång kan det ju bli lite tokigt. Jag blev tvungen att lämna Ola åt sitt öde och skynda tillbaka till jobbet med tusen tankar malande i huvudet om allt från dyra bilreparationer till… tja, Chris Cornell.

Någonstans här hade ett enormt chokladsug, något jag normalt sällan har, börjat byggas upp och jag brottades länge med tanken på att traska in i affären och stilla suget. Istället ryckte jag upp mig och tog dörren in på apoteket istället, för att hämta ut den där mirakelmedicinen som läkaren trots allt skrev ut. Och vad möts jag av? En i och för sig väldigt trevlig och service minded kille men som inte fattar alls vad jag säger. “Klådstillande? Det här är allergitabletter.” Efter många om och men förstod vi varandra (han trodde jag sa BLODSTILLANDE, vilket uppenbarligen är en helt annan sak) och jag fick min medicin. Men någon choklad hade jag fortfarande inte sett röken av. Och Chris Cornell var fortfarande död.

Så ikväll kapitulerade jag och den lille, och kokade ihop en chokladsås av lika delar raw kakaopulver (fick testa från finska CocoVi för ett tag sedan, kan varmt rekommenderas!), kokossocker och lättmjölk. I ärlighetens namn var den inte supergod, smaken blev ganska vuxen, men chokladsuget stillades till slut.

Och Chris Cornell är fortfarande död. Och världen har tappat ännu en bundsförvant på vägen till hur man ska leva det där livet.

 

 

18 maj, 2017 | 1 KOMMENTAR.
Läs/Se/LyssnaYoga World Blog

Varför kvinnor är närmare upplysningen

Det vet jag inte (än) men det är i alla fall temat i ett kapitel i Eckhart Tolles bok Lev livet fullt ut – din väg till andligt uppvaknande.

Jag börjar bygga upp ett rätt bra bibliotek med böcker av den här typen. Om jag läser, och därmed suppar upp kunskapen i, dem? Nja, i sinom tid hoppas jag.

Och suppar upp? Det kommer sig av ett hitte-på-ord som Waylon kom på efter att ha sett en film där någon blev tagen av rymdvarelser och sögs upp i ett rymdskepp; “uppsuppen” helt enkelt.

Så nu använder vi det när det handlar om att bli helt fångad av något och verkligen kunna gå upp helt i det – en skön känsla helt enkelt. Så min fråga till dig – vad är du uppsuppen av just nu?

3 november, 2016 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
1 2 6
Annons