Sara Valfridsson
Yoga World

Yoga World Blog

TänkYoga World Blog

Att ta in det ofattbara

Det första jag möttes av när jag gick in på Facebook i morse var den här statusen:

“We are safe and well away from all the trouble”

Direkt tänker jag England – terror – panik, samtidigt som nästa tanke kommer utan att jag kan stoppa den: “Det här börjar bli vardagsmat nu.” Går in på Aftonbladet och får reda på vad som har hänt, samtidigt som min automatiska tanke bekräftas av en krönika med rubriken “Terrorn har blivit det nya normala”. Utan att kunna hjälpa det börjar jag gråta och utbrister: “Jag vill inte ha det så här!”

Allt det här händer inom bråkdelen av en sekund – panikkänsla och sen… borta. För jag orkar inte ta in eländet i sin renaste form, orkar inte ställa mig på någon barrikad eller vad det nu är man ska göra. Mitt jobb är att ta hand om Waylon, vara en bra medmänniska, tja vara bra helt enkelt. Det är nog svårt som det är ibland liksom, ska jag behöva bekämpa terrorister också? Då är det lättare att direkt bildligt talat slå händerna för öron och ögon och lulla in i en bedrägligt tryggare och i vilket fall mindre värld. Den där det bara är trädgård, familj, kompisar, lekplats, hemmafix och inte så mycket mer.

Men det känns som att jag gör fel någonstans. Fuskar. Tar inte mitt ansvar. Ska jag göra allt för att förstå terrorn? Kommer det att hindra den? Ska jag acceptera att “nu är det så här” och bara gilla läget? På senare år har jag tänkt att det räcker att om jag gör mitt bästa och är namaste-snäll mot mig själv och dem jag möter. Samtidigt verkar världen runtomkring till stora delar göra tvärtom. Bygger murar. Pratar skit.

Jag skrev inget efter Stockholms-attacken. Kunde inte. Blev som lamslagen. Vad skulle mina ord göra för skillnad? Dömde på förhand ut dem som patetiskt trams. JAG dog ju inte. Blev inte skadad. Vem är jag då att säga att jag tog attacken personligt? Att det kändes som att min jobblunga blev skadad och att jag inte längre kunde andas fritt? Ja ni hör ju. Därför höll jag tyst. Och jag har fortfarande inga svar. Men orden normalt och terror kommer aldrig att höra hemma i samma mening.

4 juni, 2017 | 2 KOMMENTARER!
Annons
Annons
TränaYoga World Blog

Armhävningsteknik

Var och körde nya Grit-releasen igår och för oss som efter ett tag inte orkade göra alla armhävningar på tå var det helt okej att sätta ner knäna i golvet – om vi även satte ner tårna vill säga. Antingen har jag varit döv och blind i alla år, eller så är det först på senare tid som gruppträningsinstruktörer börjat tipsa om detta. Frågan är varför? Jag ställde den till Grit-instruktören Marie Björkman (bilden):

Varför ska man ha fötterna i golvet när man gör armhävningar på knäna?

– Fötterna i golvet för att stabilisera höfterna, och inte involvera dem i rörelsen. Testa gärna själv båda varianterna så känner du skillnad.

Smart! Nu ska jag ta hand om min träningsvärk och städa undan resterna av morgonens pannkaksfrukost. Ha en härlig lördag!

Foto Moves & Motivation

3 juni, 2017 | 1 KOMMENTAR.

Populärt från Yogaworld.se

Nyfiken påYoga World Blog

Mycket booty på mattan

Lyssnade på senaste avsnittet av Träningspodden när jag gick till jobbet i morse, och temat för dagens avsnitt var yoga. Som vanligt i ett bra poddavsnitt så pratades det om MÅNGA saker, men jag tänker plocka ut en godbit i form av @emiliasyoga på Instagram i allmänhet och Buti Yoga i synnerhet. Jag hade aldrig hört talas om Buti Yoga förut, och kände ett behov av att undersöka saken lite närmare. Som så många andra tränings- och yogatrender idag så har Buti Yoga sitt ursprung i USA. Det är en svettig yogaform med mycket skaka rumpa och utan att ha testat just Buti Yoga vågar jag säga att mer rumpskak både på och utanför mattan gör gott för de flesta!

Amazonen på bilden? Bizzie Gold, kvinnan bakom Buti Yoga. Nu återstår bara att se om yogaformen hittar hit, men tills vidare rekommenderar jag till exempel Soma Move för den som vill hitta sin inre krigarkvinna. Fortsatt fin fredag yogi friends!

2 juni, 2017 | 2 KOMMENTARER!
Läs/Se/LyssnaYoga World Blog

Choklaaaaaaa

Idag har i ärlighetens namn varit en ganska dålig dag. Det började med att jag var på ett återbesök hos hudläkaren för att försöka få bukt med klådan och eksemen som jag dragits med av och till sedan i höstas. Det gick så långt innan jag gick till läkare första gången att jag fick lipiga sammanbrott över hur jobbigt det var, men när Ola väl övertygade mig om att gå dit så fick jag kortison utskrivet och besvären var borta på mindre än en vecka.

Trodde jag. Det visade sig nämligen att kortison bara dämpar besvären, så när dosen trappades ner kom problemen tillbaka med besked, och eftersom jag nu hade vant mig vid hur det SKA vara så blev jag så himla besviken. Därför hoppades jag såklart på någon form av mirakelmedicin hos läkaren idag, men så är ju inte verkligheten tyvärr. Jag beordrades att göra att allergitest, ett sådant där de klistrar på en massa ämnen på ryggen för att se hur man reagerar. Problemet är bara att de där lapparna ska sitta i en vecka, och man får inte svettas eller duscha ryggen under tiden. Good luck with that denna helg som har potential att bli årets varmaste…

När jag lite senare gick in på Facebook kom nästa grej. Chris Cornell är död. 52 år och i princip in his prime. Grejen är att jag liksom har växt upp med Chris Cornell. I början som sångare i Soundgarden och Temple of the Dog (deras låt Hunger Strike ÄR typ mitt 90-tal), och senare som sångare i Audioslave. De sistnämnda lyssnade jag i princip inte på, däremot har de två låtar som jag liksom haft som “nu känner jag mig lika delar ledsen och fri”-låtar: “I Am the Highway” och “Show Me How to Live”. Den sistnämnda blir ju på något sätt eländigt profetisk nu när Chris Cornell bevisligen själv aldrig lyckades reda ut det där med hur man ska leva.

Nästa smäll, och det här blev faktiskt en bokstavlig sådan, kom när Ola skulle köra tillbaka mig till jobbet efter lunchträningen – och lyckades köra upp bilen på en sten. Det ska tilläggas att det var lika mycket mitt fel; jag parkerar alltid där och har full koll på var stenarna finns, men om den som parkerar inte är samma som ska köra bilen nästa gång kan det ju bli lite tokigt. Jag blev tvungen att lämna Ola åt sitt öde och skynda tillbaka till jobbet med tusen tankar malande i huvudet om allt från dyra bilreparationer till… tja, Chris Cornell.

Någonstans här hade ett enormt chokladsug, något jag normalt sällan har, börjat byggas upp och jag brottades länge med tanken på att traska in i affären och stilla suget. Istället ryckte jag upp mig och tog dörren in på apoteket istället, för att hämta ut den där mirakelmedicinen som läkaren trots allt skrev ut. Och vad möts jag av? En i och för sig väldigt trevlig och service minded kille men som inte fattar alls vad jag säger. “Klådstillande? Det här är allergitabletter.” Efter många om och men förstod vi varandra (han trodde jag sa BLODSTILLANDE, vilket uppenbarligen är en helt annan sak) och jag fick min medicin. Men någon choklad hade jag fortfarande inte sett röken av. Och Chris Cornell var fortfarande död.

Så ikväll kapitulerade jag och den lille, och kokade ihop en chokladsås av lika delar raw kakaopulver (fick testa från finska CocoVi för ett tag sedan, kan varmt rekommenderas!), kokossocker och lättmjölk. I ärlighetens namn var den inte supergod, smaken blev ganska vuxen, men chokladsuget stillades till slut.

Och Chris Cornell är fortfarande död. Och världen har tappat ännu en bundsförvant på vägen till hur man ska leva det där livet.

 

 

18 maj, 2017 | 1 KOMMENTAR.
YogaYoga World Blog

Slapp första maj med yogaböcker och fotbollsskor

En yogabok som jag verkligen gillar är Colleen Saidman Yees Yoga for Life A journey to inner peace and freedom. Så här säger jivamuktiyoga-grundaren Sharon Gannon om Colleen och boken:

“Like Gandhi, Colleen is satyagraha – meaning possessed by the truth. She tells her story honestly, without pretense, no makeup – totally fearless while at the same time gracefully imbuing every word with infectious joy, gratitude, and compassion.”

Jag kan känna igen mig i det där med att vara besatt av sanningen. Vill ha alla pusselbitar på plats, oavsett om det gäller hur jag själv funkar eller någon/något annat. Har alltid retat mig på det där lilla skavet som kommer av undanhållna sanningar om stort eller smått.

“What would happen if one woman told the truth about her life? The world would split open.”

Muriel Rukeysers ord inleder boken, och jag tycker att det känns så befriande! Varför ska vi hålla tyst om saker och ting? Låtsas att vi är saker vi inte är? Trycka undan att jobbiga saker händer? Nej. Inspireras istället av Colleen och andra sanningssägare och börja leva DIN sanning. Det gör livet lättare, jag lovar!

1 2 31

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.