Jag tränade ganska mycket boxning för 10-15 år sedan. Inte sån där cool boxning som finns idag, på ställen som Fightbox och riktiga MMA-klubbar, utan vanlig hederlig boxning på gym. Sån man gör med handskar, mitsar och kanske en sandsäck i bästa fall. Och det var så roligt! Min träningskompis hade precis separerat från sin kille och flyttat till stan, och jag hade gått igenom en jobbig period med mitt ex. (Ah dessa män. Eller kvinnor. Eller vad vi nu väljer att leva med, om vi ens får välja. Men det är en annan historia.)
Anyway, träningen blev vår räddning. Nu var det ju inte så att vi lipade oss till sömns varje dag och traskade runt som vrak i tillvaron, tvärtom. Men träningen hjälpte liksom till att skapa ordning och struktur, och det var så skönt att veta att den fanns där som en galge att hänga upp resten av dagen på. För träning varje dag blev det, i en eller annan form, och under nästan ett års tid. Mycket boxning och powerstrike (minns ni det, en miljon kickar per pass, högt tempo och liksom en uthålligare variant av dagens bodycombat?) och till slut hade min kropp förvandlats. Och inte enbart till det bättre. Mina axlar hade liksom rullat upp och fram, och när jag försökte träna styrka eller bodypump var jag så klen i bröstmusklerna att jag i princip inte orkade någon vikt alls, trots att resten av kroppen aldrig varit mer vältränad.
Efter något år flyttade först min träningsanläggning och sedan min träningskompis, och till sist även jag själv. Boxningen hade lagts på hyllan och mina axlar började så smått reda till sig, mycket på grund av allt drillande på yogamattan och i mitt eget träningsskrivande i Kom i Form och så småningom även Hälsa & Fitness: “Släpp ner axlarna från öronen! Rulla bak och ner dem!” Till sist kändes det nästan som att det var dödsstraff på att ha axlarna uppe vid öronen, och att det viktigaste i både träningen och i vardagen blev att HA-INTE-AXLARNA-VID-ÖRONEN!!!
Och vad händer? Efter 15 år är jag tillbaka i boxningsringen (eller nåja, boxpassen i simhallen) och vips: “Sara, du slår liksom nerifrån och upp – UPP med axlarna!” Tillbaka på ruta ett. Vad vill jag då säga med detta? Att fel kan vara rätt i rätt situation och tvärtom, och att det gäller att backa, lyssna och rulla med slagen.
Mer av samma? Här har Vevve skrivit ett klokt inlägg om att träning inte ska göra ont.
Jag tänker att under ett boxpass kan axlarna vara vid öronen, precis som att när du står i krigaren ska axlarna bort från öronen, vi behöver vara starka i alla olika lägen dit kroppsdelar kan flytta sig – bara inte fastna i något av dem
Sant. Det är dumt att va “fasch” som Waylon brukade säga när han var liten.
vill verkligen INTE vara fasch!