Träna

Jag har börjat se yoga som min basträning, det vill säga det jag gör nästan varje dag. All annan träning blir en rolig bonus – på tisdag ska jag till exempel på en kettlebellworkshop.

Men idag ska vi boxas! Vet inte hur ahimsa det är, men i vilket fall som helst så är boxning en av de absolut roligaste träningsformer jag vet. Var till och med och testade MMA för ett tag sen, och vem vet, kanske blir det vårens grej…

Dessutom verkar det ligga i tiden: på fredag öppnar killarna från Juiceverket slagsmålsklubben Fightbox på söder i Stockholm, där man kan träna olika typer av kampsportsinfluerade pass, och även yoga för den delen. Låter som rena drömstället i min bok!

Fiskar upp en lokal gratistidning ur brevlådan. Träningstema. Suck. Been there, done that. Missförstå mig rätt. Jag älskar att träna. Har gjort det så länge jag kan minnas, i en eller annan form. Men nu gör jag det sällan, eller inte alls. Och om jag gör det så får jag släpa mig till träningslokalen. Eller ut i spåret. Förutom när det gäller yogan. Där har jag inga problem att boka in pass efter pass. Bland annat för att jag vet att jag förr eller senare hamnar liggande raklång på mattan, och får sova i Savasana.

Är jag trött? Troligtvis. För trött? Kanske. Uttråkad? Högst troligt. För det är ju det där att jag letar efter en träning som är JAG. Där jag får känna det där härliga att jag inte kan få nog. Att jag med en missbrukares fanatism kan få gå in i det med lust och liv och verkligen leva träningen. Har varit där några gånger i livet. Det är som en förälskelse, en passion. Och man saknar den inte förrän den är borta.

Skulle tro att min första träningsförälskelse var ridningen. Och då tänkte jag inte ens på det som träning, utan bara något jag ville göra som råkade vara fysiskt. Och en gemenskap. Och där har vi del två i vad jag saknar för att riktigt klicka med en träningsform. Jag vill hitta en gemenskap igen. Något som både är jag, för tro mig, jag älskade att rida ut själv och kunde sitta och nöta i timmar på hästryggen om det var något jag hade bestämt mig för att fixa. Men när jag var klar så fanns ju alltid stallvännerna där.

Och det är det där jag saknar idag. Har hittat den där gemenskapen i träningen igen några gånger under åren. Mest påtagligt på senare år var väl när jag superklickade med en träningskompis och vi gick till gymmet i princip varje dag en hel vinter. Men som livet alltid är så kom träningen och jag ifrån varandra. Och hur jag än har försökt så har jag inte riktigt hittat den igen. För jag måste träna hårt. Som satan. Och samtidigt känna att “här är det skönt att hänga, här kan jag vara som jag är”.

Har försökt med crossfit. Jag gillade det, men inte tillräckligt mycket för att sugas upp i det. Bli en av dem som “bor” i öppet gym-delen och går på händer till synes helt utan ansträngning. Frågan är om det här ens är ett problem. Jag har ju min yoga. Men räcker det? För att hålla mig i form på allvar? Och viktigare; för att jag ska må bra, inifrån och ut. Jag vet inte. En del av mig är fortfarande ute efter den där kicken. Men min kropp har börjat säga ifrån. Kanske hör jag den bättre tack vare yogan. Kanske har jag helt enkelt pushat mig för hårt, och det här är min verklighet nu. En höft som spökar. Träning som aldrig blir av. En mördande trötthet så fort jag är ledig.

Fast jag tycker att jag fortfarande är för ung för att behöva välja träningsform och -intensitet utefter att kroppen inte verkar vilja hänga med. Massa frågor och funderingar som synes, och troligtvis hade ALL träning varit ett steg i rätt riktning istället för att sitta här vid datorn, det känns ju som allt annat än “Just do it”…

Brottas du som läser det här också med den här typen av frågor? Är din yoga tillräckligt fysisk för att “räcka till”, eller kompletterar du med annan träning?