Träna

Idag var jag på vårdcentralen efter att hostat sönder mig i tre veckor. “Jag är aldrig sjuk, vad är det för fel på mig nu?” ville jag få svar på och kanske få någon form av medicin som skulle lösa problemet åt mig snabbt och smärtfritt. Alternativt få höra “det är ingen fara med dig, det är bara att bita ihop och kämpa på som vanligt”. Nu blev det inte riktigt något av de alternativen. Det som är bra är ju såklart att jag inte är dödssjuk, ingen lunginflammation, ingen halsböld, inget allvarligt.

Däremot har jag en virusinfektion så det där med träning kan jag ju glömma på ett tag.

– När kan jag träna igen då?

– När du har varit feberfri i tre dagar.

– Men jag har ju ingen feber?

– Nej, men du har symtom på en virusinfektion och så länge du har det ska du INTE träna. Och när du börjar träna igen ska du ta det försiktigt.

Och det är ju någonstans där som jag har min akilleshäl. Jag har jättesvårt att se vad som är försiktigt. Inte bara när det gäller träning, utan lika mycket i jobb och privatlivet. Balans finns det visst något ord som heter. Lyssnade på senaste avsnittet av Omänskligt på väg till vårdcentralen och där pratar Sofia om hur man börjar leva igen efter en utbrändhet. Att man går på nitar i form av att köra på i 180 igen så fort minsta lilla gnutta energi visar sig, vilket gör att det blir ännu svårare att komma tillbaka på riktigt. Och att man sedan gärna blir överdrivet försiktig och drar sig för att tacka ja till saker som ligger utanför de rutiner man så mödosamt byggt upp av rädsla för att inte orka.

Jag var själv sjukskriven för utbrändhet för snart 10 år sedan. Minns inte riktigt hur själva diagnosen lydde eller hur länge jag var borta från jobbet. På heltid är jag osäker på om det ens var en månad, så länge brukade jag säga att jag aldrig riktigt brakade in i väggen utan lyckades bromsa innan. Kanske hade det varit bättre att verkligen krascha, för då hade jag tvingats ta itu med saker och ting på allvar en gång för alla – nu var det precis som att jag fick för mig att jag visst var odödlig, att det där med utbrändhet är väl ungefär som en förkylning, det vill säga något som går över snabbt.

Och så har jag fortsatt att leva, såväl fysiskt som psykiskt. Jag tror att saker ska lösa sig SNABBT, och för att det ska bli så är jag beredd på att jobba STENHÅRT. Inte minst när det gäller träning – det är därför jag dras till allt eller inget-träning som crossfit där i princip varenda pass leder till blodsmak i munnen. För att kompensera har jag kört extremt lugn yoga där jag ibland har blivit rädd för mig själv när jag landat på mattan: “Är det så här trött jag är på riktigt?!” liksom. Alternativt att jag gått direkt från jobbet till en väldigt filosofisk och stillasittande yogaklass och inte kunnat ta in ett skit av vad läraren säger för att huvudet varit fullt och kroppen varit i behov av LAGOM rörelse.

Hela tiden super-av eller super-på. Jag tror inte att det funkar för mig längre. Jag måste hitta en väg som inte ständigt är antingen eller utan lite lagom.

(Bilden har egentligen ingenting att göra med någonting – det är en fin solnedgång i Danmark helt enkelt. Eller så kan vi låta den symbolisera att solen nu går ner över mitt gamla allt-eller-inget-jag för att gå upp i något lite mer lagom. Hållbarhet tror jag är nyckelordet i det här sammanhanget eftersom jag misstänker att det där med lagom kommer att ställa till det för mig.)

Tack för att du läser, ha en fin helg!

Meditation är det nya yoga och jag brukar meditera 5-10 minuter varje morgon. 5 när jag inte orkar hoppa upp ur sängen på en gång, 10 när jag får tummen ur lite fortare eller helt enkelt har mer tid. Och det gör verkligen skillnad! Jag minns inte i vilket sammanhang jag blev tipsad om det, men för mig är i alla fall det här ett trick som verkligen funkar: Fokusera på det ljud som är mest avlägset.

Hemma hos mig innebär det här oftast någon form av trafikljud, i alla fall så här sommartid när fönstret är öppet. Med lite fantasi låter det som havets brus och när tankarna vill springa iväg fokuserar jag dem till det där ljudet, och när meditationsstunden är över så har jag faktiskt lyckats stänga av tankarna för en stund. Ibland blir upplevelsen att jag när jag fokuserar på det där avlägsna ljudet rätt som det är upptäcker att det har fått mig att landa ner i min kropp, precis där jag ska vara.

Har fått möjligheten att testa en ny liten kompis som ska vara med mig under de närmaste veckorna. Fitbit charge 2 heter den lilla godbiten, och jag tror att PR-Josefine läste mina tankar när hon valde ut det härligt laxrosa armbandet. Nu låter det här överdrivet reklamigt, men i perioder är jag väldigt förtjust i appar och gadgets, och rosa har jag alltid svårt att motstå. De senaste månaderna har jag traskat runt med en betydligt större sportklocka, som i ärlighetens namn var alldeles för avancerad för mina modesta aktiviteter. Därför ska det bli kul att se om jag har mer nytta av ett träningsarmband som är lite mer för mig så att säga.

Fitbit har jag testat förut, fast en annan modell, och jag minns att jag gillade den, men att jag störde mig på att den inte loggade alla aktiviteter. My bad, visade det sig – man var ju tvungen att ha bluetooth på för att den skulle fatta. Anyway, skam den som ger sig – nu kör vi två testveckor med fitbit och det lite luftigare sportbandet som ska hjälpa huden att andas.

Första elddopet kommer imorgon när jag ska traska runt som tillfällig tvåbarnsmamma på BonBon-Land en hel dag. Ha en fin helg om vi inte hörs innan dess!

Var och körde nya Grit-releasen igår och för oss som efter ett tag inte orkade göra alla armhävningar på tå var det helt okej att sätta ner knäna i golvet – om vi även satte ner tårna vill säga. Antingen har jag varit döv och blind i alla år, eller så är det först på senare tid som gruppträningsinstruktörer börjat tipsa om detta. Frågan är varför? Jag ställde den till Grit-instruktören Marie Björkman (bilden):

Varför ska man ha fötterna i golvet när man gör armhävningar på knäna?

– Fötterna i golvet för att stabilisera höfterna, och inte involvera dem i rörelsen. Testa gärna själv båda varianterna så känner du skillnad.

Smart! Nu ska jag ta hand om min träningsvärk och städa undan resterna av morgonens pannkaksfrukost. Ha en härlig lördag!

Foto Moves & Motivation

För ett tag sen så skrev jag i en ledare till Hälsa & Fitness att jag inte sprang. Jag ljög. Jag har nämligen varit ute på årets första runda, och det känns som att det kan bli fler. Det här säger jag verkligen verkligen inte för att skryta. Okej då, kanske lite. Eller kanske snarare för att bevisa för mig själv att jag faktiskt var ute och sprang istället för att komma med en miljon ursäkter och bortförklaringar.

Grejen är att det inte är särskilt jobbigt att springa. Inte själva springandet. Särskilt inte om man som jag tillåter sig att gå då och då utan att lägga någon dålig-värdering i det. Då är jag hellre ute lite längre, en timme känns bra, och ser till att det liksom blir värt det den vägen.

Det jobbiga med träning är snarare alla kringgrejer. Man måste byta om. Duscha efteråt. Tränar man på lunchen eller ska göra något efter träningen kanske man till och med måste sminka sig och fixa håret. Suck. Och så blir det träningskläder som ska tvättas. I tvätthögen som bara växer och växer. Och så har man tagit värdefull tid från familj och vänner och allt som ska fixas.

Så jag förstår det där med träningsfeminism, i bemärkelsen att fler kvinnor ska prioritera träning, även om jag nog skulle vilja utvidga det till tränings-HUMANISM, att fler MÄNNISKOR borde prioritera träning. Filosofiska funderingar å ena sidan, här kommer några konkreta tips för dig som vill komma igång med något. Det må vara löpning, träning, yoga eller egentligen vad som helst.

1. Just do it. Det finns en väldig makt i det där att bara bestämma sig och sen låta det gå nästan per automatik.
2. Krångla inte till det. Det behövs sällan några specialgrejer eller -kläder – anything goes.
3. Utgå från din dagsform. Kroppen och hjärnan är smarta, de kommer att berätta för dig om det är läge att pusha eller ligga lågt.

Lycka till med vad du än vill komma igång med – kanske ses vi i löparspåret. Eller på yogamattan. Eller i crossfitboxen. Eller någon helt annanstans.

Bilden? Det är löparcoachen Line Velmar Broman som kärleksfullt pushar på oss i grekisk eftermiddagshetta. Kanske såddes ett frö där och då till att göra löpningen mindre jobbig så att jag faktiskt tog mig ut idag, trots ruskväder och eftermiddagsmörker.