Tänk

Titta noga på bilden nu. För det har nämligen inte jag velat göra. Alltså har det gått ett år till, och nuläget är om möjligt ännu värre än för ett år sedan. Jag vill må bra inifrån och ut, och jag vill att mitt må bra på insidan ska synas på utsidan. Det här är inget inlägg jag skriver för att få mothugg: “Men du. Det där är inte så farligt. Ni ser lite trötta och plufsiga ut, that’s all.”

Men grejen är att jag inte vill vara trött och plufsig. Jag vill vara fierce och en bra förebild när jag sitter på all den här kunskapen om hälsa, träning och yoga. Och det kanske är där problemet ligger. Jag har teorin, men inte egenpraktiken. Hjälper andra, men inte mig själv. Så nu är det dags. Dags att på allvar bli det där exemplet som får till en hållbar livsstil där insida och utsida går hand i hand och livet är gött.

Och som alltid funkar teamwork bäst. Med mig på den här resan (och jämte mig på bilden som ni skarpsynta säkert redan har lagt märke till) har jag min sambo/kärlek/partner in crime/pappan till min son. Det här är hans reaktion på bilden (som för övrigt är tagen av Anna Rosén i samband med förra årets upplaga av Yoga Games i Göteborg):

“Jag minns tillfället mycket väl, och hur jag kände mig. Jag tror bilden talar för sig själv. Hade jag vetat att någon fotat hade jag lagt mig i Barnet och stannat där resten av dagen. Och även om kameran lägger på fem kilo (hur många kameror använde fotografen egentligen?!!) kan det vara bra att få en påminnelse om att om du inte känner dig hundra så kanske du inte heller ser hundra ut. Så tack som fan, Sara, för att du plockade fram den bilden. Tack som fan, älskling. Nu jävlar kör vi!”

Här är det på sin plats med en avstämning om vad vi vill med det här. Och för en gångs skull köper jag faktiskt Olas programförklaring rakt av:

“Skitenkelt: Jag vill må bra på så sätt att kroppen jobbar med mig istället för mot mig, samtidigt som att jag inte vill att maten ska vara ett chore, eller som att bestiga ett jävla berg av måsten och inte måsten varje gång man ska äta, dricka eller röra på sig.”

Så gott folk. Här står vi idag. Varmt välkomna att följa med på vår resa!

“Alla behöver inte blommor, men alla behöver må bra”

Jag kan inte ta åt mig äran för den sägningen, utan vill credda trädgårdsprofilen Bosse Rappne, men tänket kan vi leka lite med i alla fall. Det jag vill komma till är att det viktiga är att fråga sig själv vad man faktiskt mår bra av. Det är så lätt att glida med alla andra: “Blommor, det är gött, klart jag mår bra av blommor.”

Nu är ju visserligen just blommor ett ganska oförargligt potentiellt må-bra-medel, såvida man inte lider av hardcore pollenallergi eller liknande då förstås. Nej, farligt blir det nog snarare när man lyssnar för mycket på andras må-bra-faktorer typ: “Yoga, det är gött, klart jag mår bra av yoga.” Nu är ju visserligen yoga heller inget klockrent exempel, i så fall vore jag ju dum om jag promotade en hel sajt och tidning om just yoga, och sen själv inte skulle må bra av det.

Istället går vi tillbaka till det där med blommorna. I mitt fall kopplar jag det till lugn och ro och trädgårdsfix i stilla ensamhet. Paradiset för vissa, inklusive min mamma – stressfaktor 2000 för mig.

För ett tag sen fick jag det här med extrovert och introvert förklarat för mig på ett för mig lite nytt sätt. Att vara extrovert handlar nämligen mindre om – vilket jag trodde – att vara extremt utåtriktad och ständigt vilja stå i centrum. Lika lite handlar introvert om att vara en grå mus som inte vill synas. Istället handlar allt om hur man tankar energi – genom att vara med andra människor (extrovert) eller genom att vara för sig själv (introvert).

En extrovert person känner sig återhämtad efter en helg bland mycket folk och mycket på gång, medan en introvert person kan känna sig fullkomligt dränerad efter samma helg. Och tvärtom förstås.

Tillbaka till trädgårdsexemplet. För egen del har jag extremt svårt att bara koppla av och göra saker själv. De sällsynta stunder som jag är helt själv, utan någon form av “energitankande” från andra är extremt sällsynta. Nu är det inte så att jag har något gigantiskt posse omkring mig från morgon till kväll, eller enormt många vänner – jag blir slut i huvudet av att vara själv, that’s all.

Däremot är jag gärna socialt osocial om ni är med på hur jag menar. Tror det är därför jag gillar gruppträning och yogaklasser så mycket. Där får man ju andras energi på köpet så att säga, utan att egentligen behöva anstränga sig särskilt mycket mer än att bjuda på vanligt vett och hyfs och kanske ett skratt eller ett “hur är läget?” där det passar sig. När du är där på din matta så är du ju ändå själv i din yoga och kan fokusera på din egen träning, men om du skulle dråsa omkull i ett huvudstående (eller inte orka hålla den tunga skivstången på gymmet) så lovar jag att folk strömmar till och hjälper dig.

At the end of the day (och nu lånar jag en sägning från Ram Dass):

“We’re all just walking each other home”

LÄS OCKSÅ: Neurotisk, ledsen och introvert?

Jag tror på människor. Jag tror så extremt mycket på människor. Det har inte alltid varit så, och då och då händer det såklart saker som får mig att tappa tron litelitelite, men så händer något annat som fyller på min tro med råge och så är jag på banan igen. Kärleksfullt rätta-vägen-tänk eller livsfarligt hippieflum och förnekelse? Tja, det är upp till var och en att bestämma vad vi väljer att se i olika situationer och människor.

Vad väljer du?

The body benefits from movement, and the mind benefits from stillness.

Stillness, stillhet, i dess renaste form är sömn. Och det är i stort vad jag ägnat helgen åt så här långt, eller i alla fall gårdagen. NU börjar jag vakna till lite och kanske kan börja ta mig an lite rörelse också så att kroppen får sitt. Vi är ju inne på de sista dagarna av yogautmaningen här på Yoga World så det finns mycket härligt att grotta in sig i.

Testa till exempel Veronicas metta-meditation, eller Elinas Bali-fotade solhälsning med extra allt. Passa även på att dela med dig av dina bästa kom-igång-tips när det gäller yoga – du har fortfarande chansen att vinna ett fint silverarmband från KumKum.

Ha en fin söndag <3

“Så många människor omkring mig
Utan varken mening eller mål”

Nja, riktigt så illa är det väl inte, men gudarna ska veta att jag drar mig för att sätta mål – stora som små – för mitt liv. Mål är drömmar nedskrivna på papper, gärna med en fin PLAN fram till målet, och så vidare och så vidare och någonstans här har det redan börjat klia i mig av uttråkad frustration. Kanske har jag skrivit en affärsplan för mycket under mina pluggdagar. Kanske har jag svårt att känna in vad JAG VILL, och borde gå i evig terapi på grund av detta. Kanske borde jag bara tagga ner och i alla fall börja med att sätta ett LITET mål.

Sagt och gjort. Jag plockar fram Målboken av Peter Jumrukovski ur bokhyllan och börjar läsa. Allt är ganska fridfullt och inga större konstigheter. Tills jag kommer fram till sidan 23 och det blir dags att börja jobba. För det är ju liksom det där. Att PRATA OCH DISKUTERA med sig själv och andra i evigheters evigheter och aldrig komma någon vart, DET har jag sällan några problem med. Förutom att jag blir uttråkad då och slutar lyssna.

Jag tänker att jag kommit ganska långt UTAN nedskrivna mål. Försvarar mig med det, och skyller på att jag inte vill särskilt mycket. Fast det är ljug. Jag vill en jädrans massa saker. Jag vet bara inte vad jag ska prioritera eller vad som är realistiskt eller hur mycket jag faktiskt vill det ena eller det andra, eller hur läskigt det är och hur jobbigt själva jobbet mot målet kommer att vara. Men nu slingrar jag mig och kommer ifrån ämnet.

Tillbaka till uppgiften på sidan 23: “Sätt ett mål som sträcker sig över 10 dagar. Minst en uppgift (delmål) ska göras dagligen. Bestäm en belöning som du ger dig själv när du har lyckats.” BAM! Direkt är det tomt i skallen och det går upp för mig att jag har en fobi för att sätta mål. Snabbt ska det gå också säger Peter, det ska göras NU och får ta max 20 minuter. Jag börjar vissla på det där skyldiga sättet och backar både mentalt och bokstavligt ut ur rummet med intentionen att glömma bort att jag ens öppnade den där Målboken som bara stressar mig och ger mig dåligt samvete.

Halvvägs ut i hallen slår det mig. Jag har ju faktiskt en grej som jag behöver få gjord och som ett delmål om dagen kommer underlätta extremt mycket – köpa julklappar. (Nej, jag har knappt köpt en enda julklapp. Ja, jag hade lätt kunnat smita från hela kalaset om det inte vore för Waylons skull.) Så; i 10 dagar framöver ska jag köpa en julklapp om dagen och den 22:a eller 23:e fira med att dricka något fancy samtidigt som jag slår in alla klappar som förvärvats utan tillstymmelse till sista-minuten-stress. Ytligt mål och långt från yogiskt världsförbättrande? Tja, kanske. Men Rom byggdes inte på 10 dagar och vem vet vad som kan hända om den där målfobin i huvudet faktiskt lossnar…

Vill du haka på? Här kommer förutsättningarna igen:

• Sätt ett mål som sträcker sig över 10 dagar.
• Minst en uppgift (delmål) ska göras dagligen.
• Bestäm en belöning som du ger dig själv när du har lyckats.

Lycka till – dela gärna med dig av hur det går!

LÄS OCKSÅ: Elinas mål med yogan