På senare tid har jag funderat en del på det där med yoga och sorg. Tror det var när vi hade ett reportage i Yoga World om Maria Nystedt vars son drabbades av en kronisk sjukdom och hur hon idag förhåller sig till situationen med hjälp av yoga (här kan du läsa om Sofias intervju med Maria), som det gick upp för mig att sorg är så mycket mer än “bara” död. Sorg kan vara väldigt individuellt, både VAD man sörjer och HUR man gör det. På eventet med Yoga Girl i lördags fick hon frågan om hur hon själv använder sig av yogan för att tackla tunga grejer, och gav då det ärliga och i mitt tycke väldigt fina svaret, att när det verkligen gällde, när det som verkligen, verkligen inte fick hända ändå hände, ja, då kunde hon inte ta till yogan utan var tvungen att verkligen vara i det hemska och leva ut det. Det värsta som kunde hända i Rachels fall var att hon förlorade sin bästa vän i en bilolycka, samtidigt som hon själv låg på sjukhus och därför var fysiskt oförmögen att göra som hon – och många yogis med henne, jag själv inräknad – brukade, det vill säga ta till yogan för att fly från det fruktansvärda. Nu kunde hon inte det eftersom hon var fast i sjukhussängen och så här efteråt kunde hon säga att det troligtvis hade tagit längre tid att ta sig igenom den akuta sorgen om hon hade haft yogan som snuttefilt.
Men det fina med yogan är att det som är en förrädisk snuttefilt för en person kan vara den absoluta livlinan för en annan. I den här fina och starka filmen berättar Carolina Molse om hur yogan hjälpte henne hitta vägar genom sorgen efter att ha förlorat sin sexåriga dotter i cancer.
Det här är ett ämne vi kommer att behandla mer i Yoga World på olika sätt framöver, och tills dess – all kärlek till er som kämpar med olika sorger, stora som små, färska gapande sår eller nästan osynliga ärr.
