“Alla behöver inte blommor, men alla behöver må bra”
Jag kan inte ta åt mig äran för den sägningen, utan vill credda trädgårdsprofilen Bosse Rappne, men tänket kan vi leka lite med i alla fall. Det jag vill komma till är att det viktiga är att fråga sig själv vad man faktiskt mår bra av. Det är så lätt att glida med alla andra: “Blommor, det är gött, klart jag mår bra av blommor.”
Nu är ju visserligen just blommor ett ganska oförargligt potentiellt må-bra-medel, såvida man inte lider av hardcore pollenallergi eller liknande då förstås. Nej, farligt blir det nog snarare när man lyssnar för mycket på andras må-bra-faktorer typ: “Yoga, det är gött, klart jag mår bra av yoga.” Nu är ju visserligen yoga heller inget klockrent exempel, i så fall vore jag ju dum om jag promotade en hel sajt och tidning om just yoga, och sen själv inte skulle må bra av det.
Istället går vi tillbaka till det där med blommorna. I mitt fall kopplar jag det till lugn och ro och trädgårdsfix i stilla ensamhet. Paradiset för vissa, inklusive min mamma – stressfaktor 2000 för mig.
För ett tag sen fick jag det här med extrovert och introvert förklarat för mig på ett för mig lite nytt sätt. Att vara extrovert handlar nämligen mindre om – vilket jag trodde – att vara extremt utåtriktad och ständigt vilja stå i centrum. Lika lite handlar introvert om att vara en grå mus som inte vill synas. Istället handlar allt om hur man tankar energi – genom att vara med andra människor (extrovert) eller genom att vara för sig själv (introvert).
En extrovert person känner sig återhämtad efter en helg bland mycket folk och mycket på gång, medan en introvert person kan känna sig fullkomligt dränerad efter samma helg. Och tvärtom förstås.
Tillbaka till trädgårdsexemplet. För egen del har jag extremt svårt att bara koppla av och göra saker själv. De sällsynta stunder som jag är helt själv, utan någon form av “energitankande” från andra är extremt sällsynta. Nu är det inte så att jag har något gigantiskt posse omkring mig från morgon till kväll, eller enormt många vänner – jag blir slut i huvudet av att vara själv, that’s all.
Däremot är jag gärna socialt osocial om ni är med på hur jag menar. Tror det är därför jag gillar gruppträning och yogaklasser så mycket. Där får man ju andras energi på köpet så att säga, utan att egentligen behöva anstränga sig särskilt mycket mer än att bjuda på vanligt vett och hyfs och kanske ett skratt eller ett “hur är läget?” där det passar sig. När du är där på din matta så är du ju ändå själv i din yoga och kan fokusera på din egen träning, men om du skulle dråsa omkull i ett huvudstående (eller inte orka hålla den tunga skivstången på gymmet) så lovar jag att folk strömmar till och hjälper dig.
At the end of the day (och nu lånar jag en sägning från Ram Dass):
“We’re all just walking each other home”
LÄS OCKSÅ: Neurotisk, ledsen och introvert?
