Jag brukar skryta om att jag aldrig är sjuk. Idiotiskt, för sjuka blir vi ju alla. Däremot är jag sällan så sjuk att jag behöver vara hemma från jobbet, eller ta det lugnt, vilket troligtvis innebär att jag borde vara just det – hemma från jobbet – och göra just det – ta det lugnt. Men men. Idag är första dagen som jag kunnat jobba efter att ha åkt på öroninflammation (nej, det är tydligen inte bara barn som får det, och ja, det gjorde fruktansvärt ont i örat, så ont att jag fann mig sittandes på jourläkarcentralen en söndag med en läkare som utropade OUCH! efter att ha kollat mig i örat).
För att göra en lång historia kort så är jag jättedålig på att ta det lugnt. Jättedålig på att göra ingenting. Jättedålig på att må dåligt. Jag har gärna ont, i form av träningsvärk eller djävulska yinpositioner, men inte ont som jag inte kan kontrollera. Och det är väl det allt kokar ner till – jag gillar inte att förlora kontrollen.
Gillar inte att vara svag, gillar inte att inte orka.
Men ibland måste man – JAG – lyssna inåt, och för att jag verkligen ska göra det så har min kropp nu så finurligt stängt av ena örat. Jag hör inte ett skit, det är jobbigt när jag är bland folk eftersom jag inte hör vad folk säger, och jag är liksom inte MED. Var hos läkaren idag för att dubbelkolla så att antibiotikakuren jag fick verkligen har tagit, och jo, det har den absolut – däremot har det bildats ett undertryck i örat som jag tydligen kan få dras med i tre månader om det vill sig illa. Så just nu är det ingen superkaxig varelse som sitter här vid tangentbordet, vi får la se vart det tar vägen…
Bilden? Den är tagen en av de sista dagarna innan jag rullade in i sjukstugan på riktigt, och kan väl funka som en målbild så här i misären (ja, jag vet att det kunde ha varit mycket, mycket värre. Måste bara få gnälla ur det ur systemet) – en glad unge i en pulkabacke helt enkelt.
