Två kärlekar

Dags för ett gästblogginlägg! Ni som minns Utmaningen kanske känner igen Ola/Alo som min sambo, ni andra kanske har läst någon av hans texter i Yoga World. Anyway, here’s Wonderwall:

“Jag kan inte påstå att jag tror på Ödet, men jag är övertygad om att saker och ting i de allra flesta fall händer av en anledning och att saker och ting kommer till dig när du är redo. Och kanske, när du förtjänar det. Yogan smög sig in i mitt liv för runt tre år sedan. Jag var en aning skeptisk, men redo att testa och, insåg jag plötsligt, redo att ta emot den med förundrade, vidöppna armar. Det hände något på mattan och i de föreläsningar jag gick på och de diskussioner jag och min sambo hade och fortfarande har som skapat stora förändringar i mig och mitt sätt att se på mig själv och omvärlden. Jag älskar yoga förbehållslöst – både den fysiska utmaning den ger min av alkohol och nikotin (förlåt) sargade 47-åriga kropp, men också den mentala utveckling och stabilitet den erbjuder min något mer alerta och, förhoppningsvis, någorlunda sunda knopp.

Mitt förhållande med/till yoga är inte helt okomplicerat; ibland vill jag mer än jag gör och den senaste tiden har jag inte gjort tillräckligt. Med följden att jag saknar det på ett sätt som nästan gör fysiskt ont. Istället för fysisk yoga har jag på sistone använt mig mer av meditation, något som jag för några år sedan aldrig hade trott på fungerade, än mindre funderat på att utöva. Men meditation rockar, big time. Och när jag ibland inte hinner (hur kan man INTE hinna meditera), orkar (att meditera är ju att vila hjärnan! IDIOT! ) eller helt enkelt glömmer det (=skyller på att jag inte hinner/orkar inte. DUBBELIDIOT!!) känner jag att någonting är fel. Kort sagt; yoga och meditation har blivit en del av mitt liv som jag fortfarande kämpar med att få till i vardagen, men som jag aldrig, aldrig, aldrig vill – eller tänker – vara utan.

Imorgon, den 21 juni, är det International Day of Yoga. Och som av en slump (Ödet?) – eller för att det finns en anledning till det – är det också min och min sambos sons födelsedag. Min son kom in i mitt liv för fem år sedan. Jag hade levt i 42 år utan att veta hur det känns att ha en avkomma, en liten avbild av mig själv av kött och blod i mitt liv och jag var om inte skeptisk så i alla fall fullkomligt vettskrämd. Men jag var redo att testa och, insåg jag plötsligt redo att ta emot denna utmaning med förundrade, vidöppna armar. Och det var då jag insåg att det borde finnas ett starkare ord än kärlek, ett ord som på ett enkelt sätt beskriver de överväldigande, omtumlande, utomjordiska, sinnesutvidgande och magiska känslor man kan känna för en annan levande varelse. Tills dess får ovillkorlig kärlek duga.

Sitter du här och jämför din son med yoga, tänker du kanske nu. Nej, det gör jag inte, fast bara lite, svarar jag. För kanske finns det någonting så konstigt som ett positivt beroende? Någonting man bara måste göra för att livet ska kännas bra, för att man ska må bra i både kropp, huvud och själ? Yogan plågar mig ständigt, men ger mig samtidigt lindring. Jag förbannar den förannade Duvan i yinyogan, men jag välsignar den när jag lyckats tråckla mig ur den och senare ligger i soffan med ett leende och med en kropp som känns som 27 snarare än 47. Jag förbannar meditationen klockan 06.30 varje morgon, men jag tackar den kl.17.00, när jag med lätthet skrivit klart den där artikeln som jag gruvat mig för i veckor.

Att vara pappa plågar mig ständigt. Om det inte är ångest över all skit som kan hända och om att vara otillräcklig är det skitsaker i vardagen. Jag svär inombords när sonen stannar halvvägs hem från dagis för att ”det är tråkigt att gå”, när han besvarar mina förmaningar med ”bla bla bla” och när han för hundrade gången välter ner ett vattenglas från bordet. Men jag tackar någon, vem vetefan och vad spelar det egentligen för roll, för att jag får uppleva när han slänger sig på marken och sträcker armarna i skyn när han gör mål på mig i fotboll, när han frågar om vi inte kan gå ner i musikrummet och lyssna på vinyl och när han skriver lappar som det står ”pappa, jag saknar dig” på. Det ger mig lindring, det ger mig styrka och det ger mig mental stabilitet. Visst kämpar vi fortfarande med att få allt att fungera i vardagen, men det är ok, det får vara så, för det är någonting jag aldrig, aldrig, aldrig vill – eller tänker – vara utan.

Imorgon, den 21 juni, är det yogans dag runt om i världen. Och imorgon, den 21 juni, är det Waylon Conny Janne Karlssons femte födelsedag. Grattis, jag älskar er båda. På olika, men samtidigt ganska lika, sätt.”

– Alo Karlsson, frilansjournalist, uppvuxen och verksam i Växjö, där han arbetar som nöjesredaktör på tidningen Nöjesnytt. Han har genom åren skrivit för en lång rad musik- och nöjesmagasin och är numera även regelbunden skribent i Yoga World. Han är också aktiv musiker och låtskrivare och tycker överlag ganska mycket om country – i alla fall tillräckligt mycket för att döpa sin son till Waylon.