Idag var en sån dag då mycket gick fel. Fast inte superfel. Jag tog inte livet av nån eller så. Och det var nog bara den/de som står mig allra närmast som fick smaka på en liten dos av ursinne/ledsma eller vad man nu vill kalla det. För alla andra var jag nog samma hyfsat positiva Sara (ånej tredje person!) som vanligt. Utbrottet varade inte länge. Om man ens kan kalla det ett utbrott. Men det är så jag funkar. Jag blir SUPERARG, oavsett om jag är trött, ledsen, hungrig, STRESSAD, ur balans. Eller en blandning av allt. Oftast handlar det mest om en massa små skitsaker som lagda ovanpå varandra bara blir för mycket.
Grejen är att jag vill vara entusiastisk och sända ut budskapet att allt löser sig. För det gör det. Alltid. Oftast. På ett eller annat sätt. Men jag har också tvingats inse att jag inte kan vara där för alla, alltid. Jag måste välja vad, och vem, som är viktigast, annars kommer jag inte att kunna finnas där för någon, allra minst mig själv. Egoistiskt kanske. Men egentligen inte. För är jag en glad Sara (ånej – tredje person igen!) så orkar jag finnas där i betydligt högre utsträckning även för andra. Kalla det 40-årskris. Kalla det sunt förnuft. Kalla det vad du vill.
Nej, det här är inget avskedsbrev, tvärtom. Genom att i sann yogaanda göra mer genom att göra mindre (ni kanske minns att jag läser Vanda Scaravelli just nu) så hoppas jag på sikt att situationen kommer att se annorlunda ut. Mer balans, färre utbrott. Mer kärlek, fler skratt. Vad innebär det här i praktiken nu då? Jo, för er som jobbar med mig kan det innebära att det inte längre går att få tag i mig dygnet runt. I jobbsyfte, vill säga. Som vän har jag inte, och kommer aldrig att skaffa, någon avstängningsknapp.
Bra där och jättehejja dig. Mycket föredömligt vist och bra . Jag gillar tillägget: Som vän har jag inte, och kommer aldrig att skaffa, någon avstängningsknapp.
Jag ser mig framför mig att en dag kunna bo billigt lantligt jobba kanske halvtid och ha mängder av tid till familj, vänner, djur, mig själv och ideella projekt. Bra att du lyfter fram vad stress gör med oss och att jobba slut sig knappast är eftersträvansvärt.