Satt jämte badkaret när Waylon badade och gjorde olika frisyrer på honom på skoj.
– Så här kan du ha håret så slipper du få det i ögonen hela tiden.
– Nej, för då tycker dom jag är ful.
Jag hajade till. Du är 4 1/2 år; ska du ens ha börjat tänka i sådana termer när det gäller dig själv? Och vilka är “dom”? Förskolekompisarna? Vi, som kanske slänger ur oss omdömen om folks utseenden utan att tänka på det? Vad har vi egentligen laddat begreppet med?
Det man gör när man sätter etiketten “ful” på någon, inte sällan sig själv, är att begränsa. Bromsa personen ifråga från att göra det hen, eller man själv, vill göra. Det behöver ju inte handla om just “ful” för den delen, utan allt som får en att känna att man inte duger, inte kan, inte är lika mycket värd. Kanske har du tilltalat dig själv så här någon gång? Tänkt att du är för ful för att dejta den där finingen, för gammal för att söka den där utbildningen, för svag för att träna crossfit, för klumpig för att dansa, för tjock för att ha den där bikinin? Och så hindrar vi oss själva från att göra det vi egentligen vill, och kanske försöker vi ta med oss någon annan stackare på vägen genom att trycka till dem också.
Vad skulle hända om vi faktiskt började vara snälla mot oss själva istället? Kanske till och med börja i den änden. Säga att vi duger som vi är, att vi visst kan göra det där som vi vill göra, och om vi inte kan just nu så övar vi. Känns det fortfarande superläskigt? Börja med någon annan då. Vågar du inte säga det till personen ifråga så tänk att hen är söt. Att hen har fin tröja. Att hen är duktig på yoga. Och plötsligt så blir världen lite varmare, snällare, roligare, och framförallt – mindre ful.
