Jag börjar få en ganska bra röd tråd i mitt yogautövande nu. Åtminstone i tanken. Yinyoga för knoppen och ashtangayoga för kroppen. Eller egentligen är det lika mycket the other way around förstås. Min yogalärare Linda Wikström på Växjöstudion Veda har nästan lyckats övertyga mig om att jag borde ge mysore en chans. Men först måste jag förstås få lite mer koll, så jag bad henne svara på några frågor:
Vad är mysore?
– Mysore är en stad i södra Indien där man kan säga att ashtangayogan uppkom och där dess grundare Shri K. Pattabhi Jois startade sin ashtangayogaskola/forskningscenter för ashtangayoga 1948. Man kan yoga på tre sätt inom ashtangatraditionen: lärarledda klasser, mysore style (se nedan) eller self practice (hemma själv på sin matta).
Hur går en mysoreklass till?
– Eleverna yogar självständigt (det vill säga inte ledda av en lärare) i sin egen andningstakt och utefter sin egen förmåga. Läraren stödjer eleverna genom att hjälpa varje elev individuellt. Läraren justerar och assisterar i positionerna, hjälper eleven att minnas ordning och ger tips på rätt teknik. På detta sätt kan läraren ge individanpassade alternativ, lära ut nya ställningar när det är tryggt att gå vidare och varje elev får mer hjälp att utveckla sin yoga i sin egen takt.
Vilka förkunskaper behöver man?
– Man behöver egentligen inga förkunskaper alls! På ett sätt är detta en bra klass att komma på då man är helt ny, eftersom läraren kan anpassa vilka övningar eleven bör göra, istället för att man kommer in i en grupp där alla gör samma övningar! (Det är ju helt tokigt att alla gör samma egentligen då vi ju är så olika och alla övningar kan ju orimligtvis vara terapeutiska för alla, samtidigt i livet!) Många tycker dock att det känns lite läskigt och ibland lite förvirrande i ett, ofta tyst, rum där alla gör olika övningar, särskilt om man är van att bli “ledd”. Då kan det kännas skönt att ha gått på någon ledd klass förut och känna sig bekväm i solhälsningarna och kanske någon avslutande ställning.
Minns du själv din första mysoreklass?
– Jag minns att jag var jättenervös! När jag väl kom in i salen så körde jag bara rätt uppochner allt jag kunde, snabbt som attan för att inte läraren skulle märka jag var där typ, hahaha. Jag var rädd för att läraren skulle bli arg om jag gjorde ställningarna i fel ordning eller om jag höll i foten fel eller hade fel drishti (blickfokus)… Jag fick en justering och när läraren höll mig kvar längre än fem andetag så kändes det först som jag hade gjort totalt fel! Det jag önskar jag hade gjort då och det jag önskar att mina elever gör nu är: att våga stanna upp och “vara” utan att ha en förbestämd plan. Att fråga mer, följa andningen och låta yogan vara mer i kroppen istället för att vara uppe i huvudet…
- Lyssna till din andning (hört den förut?). Du behöver INTE kunna ordningen på alla ställningarna. Gör hellre de ställningar du kan med full närvaro och djupandning än att “bara köra på” eller tjuvkika på ett papper och tappa fokus. Läraren hjälper dig GÄRNA komma ihåg nästa ställning, en i taget, så bara fråga!
- Ta hjälp av läraren, som ju finns där för din skull. Stanna gärna upp och invänta hjälp/assistans om läraren är upptagen, bara fortsätt att andas. Fråga, fråga, fråga igen! Om du får hjärnsläpp och glömmer allt spelar ingen roll! Läraren är gärna din ödmjuka hjälpreda i yogadjungeln.
- Känn mer och gör mindre! Passa på att stanna upp! Stanna längre än fem andetag i ställningar där du vill och/eller gör om samma ställning flera gånger. Nyfiken på nya ställningar? Kanske är det läge att lära dig en ny idag, kanske inte.
- Släpp all prestation, alla måsten och krav. Idag är inte detsamma som igår, eller imorgon. Låt sinnet vila i din andning här och nu. Du behöver inte planera vad du ska göra, bara andas och var bekväm i det du gör.
- Ha roligt! Var fullkomligt nöjd med det du gör, det räcker alldeles utomordentligt bra!
