Nyfiken på

“Ska du lägga upp 100 klipp med Kliché-Kjelle?!”

Frågade min kompis, tillika lillasyster från en annan morsa, vilket fick mig att inse att det är på sin plats med en liten recap. Jag har alltså gett mig själv utmaningen att ha 100 härliga dagar i ett streck. Därav de lite halvsuspekta siffrorna i rubrikerna (jag började på 100 och räknar ner en härlig dag i taget, men igår var det min födelsedag så jag gav mig själv bloggledigt).

Häromdagen var vi alltså inne på floskler/klichéer/visdomsord, och vi fortsätter lite på samma tema, med en annan favorit: Trust the timing of your life. Nu ska vi se om jag lyckas få ihop det här: Jag har ett tag haft funderingar på att bli yogalärare. Då och då gör jag ryck åt det hållet, för att sedan ångra mig och backa tillbaka. “Jag har inte tid.” “Jag vill nog inte.” “Jag är inge bra.” “Jag vill nog mest yoga själv.” “Min egen practice är rätt kass.”

MEN SLUTA VELA MÄNNISKA OCH GÖR NÅNTING!!! Fast inom yoga har det en tendens att inte funka så. “Läraren kommer när eleven är redo” och “eleven kommer när läraren är redo” är det snarare som gäller här – det går inte att pusha, forcera. Alltså la jag yogalärarplanerna på hyllan ett tag, och nästan yogan också, även om det i det sistnämnda fallet blir allt kortare pauser mellan varje gång jag tar mig tillbaka till mattan på ett seriöst sätt märker jag. Innan kunde vi prata månader och veckor (förhoppningsvis inte år!) men nu är det snarare dagar det handlar om.

Idag är en bra, eller härlig om man så vill, yogadag. Mycket löstes upp på mattan idag, vi fick leka lärare/elev och assistera varandra i balanspositionerna, och för mig blev det en liten ögonöppnare. Det är ju jätteroligt att få hjälpa någon!

Men hur går man nu vidare (förutom genom att utbilda sig) och blir en bra yogalärare? I Elinas inlägg här hittar jag inspiration och insikt i att olika yogalärare är bra på olika sätt – återstår bara för mig att välja väg…

Den senaste veckan har jag gjort något jag egentligen är emot – gått på diet. Närmare bestämt C9 från Forever där “C:et står för ‘change’ och som namnet antyder kommer du att under nio dagar dramatiskt förändra dina kost- och träningsvanor”. Här är min story:

DAG 1

Senast igår kväll, när jag kom hem efter att ha yogat i dagarna tre på Yoga Games i Göteborg, blev jag bara arg när jag läste programmet: ”Man ska ju inte äta någonting de första två dagarna?! Det går ju helt emot allt vad jag propagerar för dagligen. Det här funkar ju inte.” Men i morse när jag vaknade, ställde mig på vågen och den visade en akuthög siffra (68,1) flög fan i mig och jag tänkte att ”jag gör det ändå”.

Sen blir det inte eländigare än vad man gör det heller. Det GÅR ju att dekorera med bär och frukter från den tillåtna listan och servera dryckerna i ett fint glas, men det beror ju på hur viktigt man tycker att det är med det estetiska. Mitt mantra just nu är annars: ”TVÅ DAGAR”…

Framåt fyra på eftermiddagen börjar jag känna mig hungrig, även om läget fortfarande inte är akut. Men tanken på att ”middag” och ”kvällsmål” bara består av ett glas vatten med aloe vera känns inte upplyftande, så planen är att ångkoka aubergine (först på fria listan) och smaksätta med någon krydda.

DAG 2

Klockan är kvart i elva och jag sitter här och sippar på mitt fibervatten. Mantrat ”två dagar” hänger fortfarande med, och jag börjar bli grymt imponerad av dem som går ner i vikt genom att leva på måltidsersättning under längre perioder. För det är fruktansvärt tråkigt! Mat (och dryck) är liksom en glädje i livet, ett intresse, och med den här minst sagt begränsade kosten försvinner det mesta av det roliga. Vid 11 börjar jag känna mig rejält hungrig, och jag har inte tagit med mig några nektariner, som jag har bestämt mig för är dagens mat från fria listan. Men trots allt handlar mycket bara om att bita ihop. Tiden går ju. Och två dagar är trots allt en väldigt kort tid i sammanhanget.

DAG 3

Vägningsdag och idag får jag äta mat! Visserligen bara middag och jag som ska åka till Malmö med ett gäng som är ganska festglatt… Hittills har jag gått ner nästan tre kilo, från 68,1 till 65,4. Jag är medveten om att vågens sanning ska tas med en nypa salt – innan måndagens invägning hade jag yogat konstant i dagarna tre, och jag brukar alltid väga mer efter en intensiv träningsperiod.

DAG 4+5

En arbetsvecka går trots allt ganska fort, och fem dagar med C9 likaså. Hungern är inte det stora problemet, utan att det är väldigt tråkigt att inte kunna äta som man vill. Ätande (och drickande) är trots allt en social grej. Samtidigt är det ganska skönt att slippa tänka. Jag vet vad jag ska äta och så är det inget mer med det. Kroppen, hjärnan och tänket får vila lite. När det gäller träningen så är det roligare att träna när man känner att man har energi. Idag ska vi köra hinderbana på jobbet och jag vill inte säga nej med anledning att jag går på C9, för det går ju faktiskt att planera runt.

En av anledningarna till att jag är skeptisk till dieter är att jag är rädd för att bli fixerad, att allt plötsligt ska kretsa till vad jag får äta och inte och att jag ska börja må dåligt om jag trots allt ändå äter vissa saker. Som socker nu till exempel. Dagens val från fria listan var blåbär och eftersom min snälla mamma proppat frysen full med blåbär (och sockrat dem) så vill jag ju inte gå och köpa nya UTAN socker. Allt handlar väl om att göra C9 till sin egen grej och göra de val som funkar för en själv.

DAG 6+7+8

Helgen med C9 avklarad och jag mår ärligt talat fantastiskt bra. En vecka är egentligen ganska kort tid, men det känns som att jag har styrt upp på hälsobanan igen, efter att ha varit ute och slirat lite i det onyttigare träsket. Hungrig är jag knappt längre, det är som att kroppen har lärt sig att den faktiskt får näring till slut. När det gäller träningen så är jag mer taggad än på länge, även om det var snudd på fruktansvärt att köra Grit Strength utan tillräckligt med energi i kroppen efter jobbet i fredags. Och för första gången på länge känner jag en behaglig träningsvärk, på helt nya ställen, efter Soma Move-passet i lördags.

Jag ser i spegeln, och känner på kroppen, att jag blivit mindre, mer mig själv och den form som jag VILL ha. Bäst av allt är ändå att jag är MYCKET piggare, ungefär samma effekt som när jag körde en veganutmaning i början av året. Kanske är det det ökade fokuset som gör det, många som fastar brukar tydligen uppleva samma sak. Frågan är bara om det går att behålla effekten även efter C9-programmet? Överlag har jag varit mycket jämnare i humöret också, även om jag ett par gånger haft kortare stubin på grund av hunger.

Till lunch dricker jag min näst sista shake, och känner nästan en liten sorg över att det snart är över – tänk vad fort en vana grundas ändå! Det konstiga är att jag har lyckats klara mig nästan helt utan kaffe (i lördags kväll blev det en kopp för sällskaps skull) och det tackar jag den lilla burken med Forever Therm för.

DAG 9

Sista dagen med C9, och jag är så nöjd över att faktiskt ha genomfört det! Trots noll motivation – så sent som kvällen innan jag körde igång stod jag och svor över hur orimligt upplägget kändes – så har jag tagit mig igenom de här åtta dagarna (nio med idag, men idag ”får” jag ju äta lunch så det känns nästan som en ”vanlig” dag). Och resultatet då? Från 68,1 kilo till 63,7 och minus sex centimeter i midjan, totalt 15 över hela kroppen. Och jag är ju inte riktigt färdig än – imorgon, efter sista dagen, ska jag prova skinnbrallorna som legat och lurat i garderoben sedan jag köpte dem.