“Jag vill ha den där flickan i en Cole Porter-sång”
Om något inte funkar, ska man tweaka litegrann tills det blir bra eller ska man ändra något radikalt? Något av det fina med att trots allt ha levt i snart 43 år är att jag har testat båda varianterna ett otal gånger. Det radikala håller sällan. Bara de gånger när beslutet är så långt uppskjutet att det bara är i andras ögon det verkar radikalt – själv är jag redan långt därifrån i tanke och handling.
Jag har alltid haft ganska svårt att veta vad jag vill och varför. Ingen tydlig plan eller tidsram, det viktiga är att det hela tiden finns någon form av mening och framåtrörelse. När man är ung har man alla chanser i världen att göra om. Välja fel. Fast det känns sällan så då. Minns när jag var 25 och tyckte att jag var för gammal. För vad minns jag inte längre.
“När man är ung har man alla chanser i världen att göra om”
Att det här inlägget börjar med en Gyllene Tider-låt kanske kräver lite förklaring. Jag och min bästis lyssnade otroligt mycket på Gyllene Tider när vi var små. Riktigt små, så vi fattade inte texterna. Men någonstans har de etsat sig fast hos mig, och jag kan i princip alla gamla GT-låtar utantill idag. Den här, “Flickan i en Cole Porter-sång”, kom jag att tänka på när jag kom på mig själv med att återigen fundera över djupt filosofiska frågor som “Vem är jag?” “Vem vill jag vara?” “Vad kan jag göra?” “Vad ska jag göra?”
Ja, jag kan trötta ut både mig själv och andra med mina frågor. För jag är inte bara introspektiv, utan nyfiken också. Lyssnar gärna på dig om du vill svara på frågorna ovan. Men tillbaka till den där flickan. Den flickan jag vill ha. Det är nämligen mig själv, i en något yngre och gladare version. Det som gjorde mig glad då, trots att jag egentligen var ganska ledsen efter att något tråkigt hade hänt, var träningen. Eller snarare att vi hade så jävla kul på träningen att ingen tänkte på vare sig att vi egentligen var ganska ledsna och vilsna i livet eller att vi faktiskt tränade.
Jag har aldrig varit så vältränad som när jag boxades flera gånger i veckan. Inte på någon kampsportsklubb, det här var före den tiden vanligt folk vågade sig in på den typen av ställen, utan på ett vanligt gruppträningsgym. Och det är den känslan, både i kroppen och knoppen, jag försöker hitta tillbaka till nu efter snart 15 år och massor av vatten under broarna. Vi ses!
