“Musik är väldigt terapeutiskt”
säger Jill Johnson i Framgångspodden. Och visst är det så! Att sen yoga är minst lika terapeutiskt gör ju att kombinationen musik och yoga blir snudd på magisk. Några av mina bästa yoga moments har skapats av musiken på klassen, och jag tror att det var delvis tack vare musiken som jag föll så hårt för yinyoga en gång i tiden. I skrivande stund sitter jag och väntar på att senaste yogaomslaget ska bli klart (det är ett evigt bollande fram och tillbaka; ändra färg där, byt formulering där) så att vi kan skicka till tryck. Dagen till ära så har servern dessutom bestämt sig för att kasta ut mig var femte minut så man kan lugnt säga att jag hade kunnat vara ett monster av teknikstress just nu, om det inte vore för att jag i morse upptäckte låten som har bevisat sig kunna minska oro med 65 procent.
Tydligen ska den vara så effektiv att man inte får köra bil och lyssna på den samtidigt, och ifrågasättande som jag är bestämde jag mig för att testa det här i morse. Inte i bilen dock, det finns trots allt gränser för vad jag kan tänka mig att göra för konsten, men däremot under promenaden till jobbet. Och grejen är att när jag hade lyssnat på låten (och dess likar, finns i flera mixar som alla är minst åtta minuter långa) en stund så kändes det som att gå i kola. Inte nödvändigtvis obehagligt, men väldigt ovanligt om man som jag i normala fall har en tendens att liksom studsa fram. Faktiskt inte helt olikt den höga känslan man får efter en bra yinyogaklass.
Men nu är omslaget uppskickat och det är dags att stänga ner här. Spana gärna in Marconi Unions “Weightless” här nedan, men gör det på egen risk…
