Sara Valfridsson
Yoga World
Tänk

Ska man säga något bara för att? 

De senaste åren har jag sakta men säkert dödat min egen röst. Eller kanske snarare låtit andra döda den. Det här låter väldigt dramatiskt, och riktigt så illa är det ju såklart inte. Snarare handlar det nog om att jag tröttnat på att säga oviktiga saker. Eller kanske snarare att jag är rädd för att råka säga fel saker. För gud nåde den som säger fel saker idag. Inte minst om kost, träning, och tyvärr – yoga. I verkligheten är det ju inte särskilt svartvitt – det som är fel i ett läger är ju rätt i ett annat och så vidare.

I vilket fall som helst så tycker jag att det här klimatet är tråkigt och har därför valt att till stor del hålla tyst i framförallt sociala medier. Först omedvetet men numera allt mer medvetet. Och det är faktiskt ganska skönt. Däremot är det ju ganska problematiskt att ha den inställningen när man vill blogga. För som bloggare förväntas man väl ha den approachen, att tycka, tänka och framförallt säga en himla massa?

När jag skriver det här tycker jag dessutom att jag låter cynisk. Bitter. Och det är ju fruktansvärda egenskaper idag när allt ska präglas av tacksamhet och kärlek. Men om jag bara skriver gullegullgrejer så vore det ju inte jag. Mitt liv är inte gullegull. Jag tror inte att någons liv är det, åtminstone inte hela tiden. Dessutom har nog målet med mitt liv aldrig varit gullegull. Det ligger nog snarare i andra kanten av skalan.

2018 blir (förhoppningsvis, man ska aldrig ta någonting för givet) ett mitt-i-livet-år för mig. Och ja, det är lite av ett 40-årskrisande om man vill se det så. Jag har liksom vaknat upp på andra sidan av saker och ting, och tvingas inse att jag inte har alla val, beslut och möjligheter framför mig längre. Och jag vill inte göra det. Jag vill ha den där drömmen framför mig, glasklar eller inte – inte krossad eller runnen ut i sanden bakom mig. Så 2018 får bli ett acceptansen år för mig. Och för att det ska bli så kanske rösten måste komma tillbaka.

Vi får se.

Djupt? Fattar du inget? Lugn, jag hänger heller inte med i svängarna alla gånger. Men för att belöna dig för att du ändå har orkat läsa ända hit vill jag tipsa om en fantastiskt rolig ståuppare (nej, jag försöker inte skämta bort livsallvaret, men skratta bör man annars…). Han är bara 21 år, men lyckas ändå fånga allt jag skulle vilja säga om jag bara orkade – I give to you Carl Stanley och hans fantastiska föreställning Ärligt talat.

 

 

Annons
Annons

Lämna en kommentar

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.