Det fanns en tid då jag lämnade dig. Då jag gjorde VALET. Då det handlade om att antingen dyka djupare, eller simma upp mot ljuset. Det var aldrig något riktigt val, eller hur? För valet DU gjorde var DITT, och sa mer om dig än om mig. Det har varit en lång läxa att lära. Men nu är du där du är och jag är där jag är, och jag är lycklig. Det kanske du också är. Men jag insåg också, där och då, att lycka är ett val, och att om jag ser det fina i dig så har jag lyckats.
För mycket tonårspoesi? Det blir så under en intensiv jobba yoga-period, när jag riktigt får grotta ner mig i alla fantastiska texter och människor som utgör den här världen. Jag lovar att återkomma med ett riktigt torrt och tråkigt inlägg inom en snar framtid. Har ju massor av härliga dagar kvar av min utmaning om inte annat. Vi ses!
