Jag älskar dagar då saker bara händer. Då det där du har väntat på inträffar, den där möjligheten öppnar sig, och allt bara faller på plats. Tillfälligheter? Jag tror inte det. Jag tror, nej jag är fullständigt övertygad om, att du skapar de där möjligheterna själv. Genom att konsekvent jobba på. Mot ett mål. Mot det du vill.
Till väldigt stor del handlar det om att våga. Våga stanna kvar, trots att du inte orkar. I en yogaposition. I en för stunden till synes omöjlig uppgift. I en situation där hela kroppen protesterar.
Men det handlar också om att våga gå. Från platser och personer som inte längre ger dig något. Våga släppa taget utan att veta vad som händer. För troligtvis så kraschlandar du inte. Du har ju inte bäddat för det, eller hur? Du har ju varit en bra person hela tiden, och byggt upp en trygghet i dig själv, så troligtvis kommer du faktiskt att flyga istället.
