Lever smörgåsbordet

I senaste numret av Yoga World har Vevve intervjuat Nikki Costello, en av New Yorks mest välansedda yogalärare, i samband med hennes Sverigebesök i somras. Nikki pratar mycket om sin inställning att välja en väg, och en yogalärare, snarare än att låta sig svepas med av det smörgåsbord av yoga som vi i västvärlden faktiskt har fått tillgång till på senare år.

Bara här i min lilla stad så har yogautbudet fullkomligt exploderat, med alla möjliga (faktiskt inga omöjliga så långt jag känner till i alla fall) yogaformer, klasser och workshops så det är bara att låta sig svepas med och suga åt sig av det göttiga. Eller? Ett problem som jag personligen har börjat uppleva är att jag aldrig har tråkigt på yogamattan längre. Missförstå mig rätt – det hade jag inte innan heller, men ni med en regelbunden/daglig praktik vet vad jag pratar om – det SKA vara tråkigt och svårt ibland annars kommer man inte vidare, eller upplever de där riktiga highsen.

Ta ashtanga till exempel. Det är samma serie(r) och positioner dag ut och dag in, och en av de absolut tråkigaste klasser jag gått på var med en väldigt stor ashtangaprofil. Jag hade otroligt höga förväntningar, men jag visste inte på vad. Och så börjar vi, full primary series, och otålig som jag är börjar jag känna “ånej nu är det den positionen och sen kommer den och sen den tråkiga och så vidare och så vidare”. Att yogaläraren hade fantastiskt mjuka händer och justerade på ett extremt intuitivt sätt la jag först knappt märke till i min frustration, men någonstans halvvägs in i klassen gick det upp för mig att det hade vänt. Jag såg syftet med, och det fina i, att faktiskt hålla sig till en fast serie. För även om positionerna är desamma så är våra kroppar nya varje dag. Ibland vill och kan de göra så här, nästa dag något helt annat. Att då ha ett ramverk av förutbestämda positioner är helt fantastiskt!

Resten av klassen bara njöt jag. Av min kropp. Att den klarade av att vara så här följsam. Av yogaläraren, som gjorde precis det han skulle. Guida mig i MIN yoga, inte underhålla. Jag minns att Johanna Andersson berättade något liknande en gång:

– Jag hade en liten aha-upplevelse under en utbildning i USA. Detta var en klass i LA som jag sett fram emot och som hölls av Maty Ezraty. Under fyra timmar stod vi i fem positioner, det gick så fruktansvärt långsamt. Ni kan tänka er hur frustrerad och arg jag kände mig, jag som hade sett fram emot och längtat efter detta så mycket! Precis när jag nästan var på väg fram för att skälla ut henne så sa hon: ”Are you bored yet? Well, tough! Because this is the person you are going to spend the most time with during the rest of your life!” Detta var nog exakt vad jag behövde höra just då. Jag tvingades stanna upp och reflektera. Hade jag vetat hur klassen skulle vara innan hade jag antagligen aldrig signat upp mig. Men detta är det stora inom yogan, den är som en vän som kommer och talar om för dig när du är på fel väg eller när du behöver sakta ner.

Det jag vill komma till är att vi med dagens fantastiska yogasmörgåsbord mitt framför ögonen riskerar att missa de där guldkornen som kanske inte är så lockande vid en första anblick, men som egentligen är precis vad vi behöver.

Hur gör ni – hugger in med god aptit på hela smörgåsbordet, väljer samma godbitar år ut och år in eller kanske rentav vänder i dörren och går in på den väldigt nischade restaurangen bredvid istället?