Tänk

Satt i frisörstolen i morse och spånade mig fram till två nyårslöften:

1. 2018 ska bli det obokade årets år, det vill säga jag ska bara boka in sådant som är absolut nödvändigt att förboka långt i förväg.
2. Jag ska komma i tid.

Jag hade egentligen ett tredje löfte också, och det var att börja locka/styla håret lite mer regelbundet, men med tanke på att det 1) är ett ytligt nyårslöfte, 2) jag har inte lyckats med det trots att jag pratat med frisör-Isabella om det och fått massor av bra tips varenda gång jag klippt mig de senaste åren, 3) jag inte ens lärde mig fixa håret med bravur under alla underbara år med HairStyle&Beauty, så är jag helt enkelt inte särskilt motiverad på den punkten. Alltså får jag en lucka över till ett vettigare nyårslöfte, för tre nyårslöften känns ju som en bra grej eller hur? Tipsa gärna om du sitter på ett nyårslöfte som har funkat bra för dig, eller för all del, varna mig om du testat på något som varit totalt värdelöst.

Men tillbaka till allvaret, eller i alla fall bakgrunden till dessa två löften. Den sistnämnda punkten är ju hyfsat självförklarande, men när det gäller den första punkten så handlar det först och främst om träning. Den senaste tiden har jag nämligen lagt mer energi på att boka och avboka träning än att faktiskt träna, och så ska det ju inte vara. Den delen av mig som bokar in träningspass gillar att vara uppstyrd och ha bestämda tider att hänga upp vardagen på, den som bokar av är den där delen som känner att verkligheten kommer ikapp och hittar på anledningar som “jag hinner inte, jag orkar inte, jag är nog lite sjuk eller skadad” och så vidare.

När allt kommer omkring så kokar det ofta ner till en enda sak om jag skrapar lite på ytan: JAG VILL INTE. Och den biten tror jag handlar om att jag faktiskt tycker att det är jobbigt på riktigt att fylla kalendern med träning på fasta tider. Att det som förut fungerade som en ordning-och-reda-morot nu bara gör att orken och motivationen tryter, och det blir stört omöjligt att komma upp och iväg på det där tidiga morgonpasset eller rycka upp sig ur soffan lagom till det där sena kvällspasset till exempel.

Ett annat problem är att jag helt enkelt bokar in för mycket. “Träna varje dag” kanske låter rimligt så till vida att jag alltid har varit noga med att variera min träning ansträngningsmässigt, men hjärnan säger ju ifrån när det inte ser ut att finnas några luckor i planeringen. På samma sätt kan jag känna att träningsmotivationen faktiskt smyger sig på så fort det finns ett hål i schemat. Då uppstår det plötsligt som en magisk lucka, och minsann om det inte låg ett yogapass med lediga platser just där och då. Eller en lördag när man får vakna av sig själv och inte ställa klockan för att hinna till träningen – hur träningstaggad är man inte då? Ofta dyker det ju dessutom upp sista-minuten-avbokningar på passen (kanske från någon som är lite som jag och helt enkelt hinner ångra sig?) så biten med att få plats brukar ju lösa sig. Kanske kan 2018 till och med bli året då jag tar mig tillbaka till gymmet för att lära mig träna på egen hand, vi får se helt enkelt.

Så yes, mindre bokat och mer spontant ta det som det kommer. 2018 – jag längtar efter dig!

“Barn kan bli vänner jättefort.”

Sa Waylon när vi var på väg till förskolan idag. Vi pratade lite om det där med att barn kan börja hänga direkt: “Kolla en lekplats, ska vi leka?” liksom. Jag förklarade att vi vuxna har glömt bort hur man gör det där, och att det finns som lagar och regler för hur man kan och inte kan bete sig. Vilket är helt idiotiskt egentligen – de som har allra roligast och lättast i livet är ju de som klarar att hålla liv i den där förmågan att kunna prata och hänga med alla. För man kan ju faktiskt göra som Navid Modiri, som gick fram till Björn Natthiko Lindeblad efter en föreläsning och sa: “Jag tycker att vi ska bli vänner.”

Idag har de en podd ihop och du kommer att få se mer av dem i Yoga World framöver. Elina Sundström har träffat dem för ett långt samtal om livet i allmänhet och samtal i synnerhet och när jag läste reportaget igår fick jag en riktigt tacksamhetskick. Tänk att jag får ha det här som jobb, att få ta del av de här människornas fantastiska berättelser och – viktigast av allt – sprida dem vidare så att de kan hjälpa andra vidare på livets väg.

Nu börjar jag låta sjukt filosofisk, så tillbaka till bilden som jag valt bara för att det är så roligt att dagens barn har döpt om långfingret till fuckyoufingret. Lyssna gärna när på avsnittet när Björn & Navid provpratar om ilska så blir kopplingen till bilden ännu lite klarare. Tack för att du läser!

Jag jobbar på att bli bättre på att verkligen vara där jag är, för mig själv och dem jag är med. Och det går… bättre. Konkret handlar det för mig väldigt mycket om att stänga av. Inga notiser på mobilen, inget “in och kolla” när det inte är det jag uttryckligen ska pyssla med i just det ögonblicket och så vidare. Den stora boven här för mig är mobilen, jag har den i princip alltid på armlängds avstånd. Däremot märker jag att jag verkligen har blivit bättre på att styra hur jag använder den, istället för att den styr mig.

Igår var jag till exempel inte inne på Facebook en enda gång, varken privat eller i jobbsyfte. Det sistnämnda för att jag var ledig (vi var en sväng till Tivoli om du undrar över bilden) och det förstnämnda för att jag inte ville. Och det är det här som är nyckeln i mitt liv just nu, att komma till insikt om vad jag vill och inte vill och vilka konsekvenser det kan få om jag gör (eller inte gör) det ena eller det andra. Här är meditation ett ovärderligt verktyg och jag hänger kvar vid min Insight Timer-app för en stunds meditation morgon och kväll. Jag tror att det är enkelheten och kravlösheten som gör att jag får till det; orkar jag inte meditera “på riktigt” så har jag ju i alla fall gjort nånting om det så bara är att lyssna på inspelade fina ord eller musik en stund.

Lilleman och Alo brukar köra det här guldkornet från Fem myror är fler än fyra elefanter och även om jag måste erkänna att jag aldrig riktigt gillade själva TV-programmet så tycker jag innebörden är viktiga ledord i mitt liv just nu, även om de säkert är menade för att lära små och stora barn vad som är just här och där på ett väldigt påtagligt sätt och inte var avsedda för corporate hippies som jag. Peace out…

“70 procent av alla konflikter uppstår på grund av missförstånd.”

Vi var på ett föräldramöte häromkvällen där en psykolog som arbetat med att utbilda rektorer i hela sitt yrkesliv yppade de orden. Och sånt här går jag ju igång på. Jag är i det närmaste besatt av kommunikation – hur det funkar och inte funkar. Ännu mer besatt är jag av beteende. I min värld “är” man nämligen inte si eller så – däremot kan man bete sig på olika sätt, och DET har man ansvar för som jag ser det. Att sätta etiketter på sig själv eller andra tycker jag är tämligen ointressant, det bara försvårar och ställer till det. Inte minst för kommunikationen människor emellan.

Varje dag när man vaknar så har man ett val. Att bete sig snällt mot sig själv och andra, eller att bete sig dumt. Man ÄR inte snäll eller dum, det är bara dumt att branda någon på det sättet. För till slut riskerar personen ifråga att faktiskt bli dum på riktigt och då är det mycket svårt, eller till och med omöjligt, att reda upp situationen och rädda relationen.

Jag har en kompis som jobbar med något som kallas konsekvenspedagogik. Och jag tycker att det är så himla himla bra och viktigt (nu låter jag skitdum och obildad, men när jag blir exalterad har jag svårt att uttrycka mig “perfekt”)! Stora som små måste få chansen att lära sig vad som händer när man agerar på olika sätt, och på så sätt komma på bättre sätt att agera så att man faktiskt får en chans att utvecklas till det bättre. Och här blir ju kommunikation otroligt viktigt. Nu känner jag att jag bara flummar och pekpinnar, så jag avslutar med några konkreta tips:

• Få saker slår att prata ansikte mot ansikte. Och då helst inte via Skype eller liknande eftersom vi kommunicerar med hela vårt väsen och inte bara ögon och öron.
• Dagens skriftsamhälle bäddar för missförstånd. Det du skriver i ett sms eller mail kanske tas emot på ett helt annat sätt av den som läser det, och om hen inte återkopplar så missar du chansen att rätta till.
• Kommunikation går åt båda hållen – att lyssna är lika viktigt som att göra sin röst hörd. Gå in i samtalet med intentionen att ni gillar varandra och ska förstå varandra i frågan.

Och kom ihåg – kommunikation, i bemärkelsen samspel mellan människor, kan vara det finaste och roligaste som finns. Stäng inte dörren till ett gott snack!

“Sök på skuggpsykologi”, sa mentala rådgivaren Johannes Hansen i senaste avsnittet av Framgångspodden som jag lyssnade på i morse på väg till träningen, apropå det här med att vi behöver ta hjälp av andra i vår utveckling. Vissa delar av oss ligger helt enkelt i skugga och vi behöver ljus utifrån för att komma underfund med hela bilden. Sagt och gjort, dock med något klent resultat, åtminstone om man håller sig till att söka på svenska.

Men så långt jag är med så köper jag resonemanget. Saker och ting blir sällan så bra som de skulle kunna bli om de inte får fler ögon på sig. Samtidigt är ju det något av det läskigaste som finns. Att blotta sitt innersta för någon annan, spela upp den där låten man skrivit på kammaren eller låta någon läsa det där bokmanuset som legat undangömt i lådan. Men vill vi vidare så måste det göras, och hellre förr än senare.

Kanske hjälper det att tänka att det inte är slutresultatet du visar upp, utan ett projekt in the making så att säga? Oavsett om det gäller dig själv som person, en låt eller text. På så vis blir ju även personen du visar upp dig eller ditt alster för medskapare i din process, och det är en väldigt fin gåva att ge från båda håll. Därför är det värt att lägga lite extra energi på att hitta ett bollplank som verkligen kan ta dig dit du vill.