Ibland är det så tråkigt att komma på saker. Särskilt sådana saker som man liksom redan vet, men har struntat i. Struntat i för att “alla andra gör det” och av “fel” anledningar. Det är liksom så 2014 att komma på att man inte mår bra av att äta vissa saker. Det har runnit så mycket vatten under broarna, så många dieter har kommit och gått, så mycket har gnällts på personer som väljer att plocka bort det ena eller det andra ur sin kost. Och såklart det omvända – folk som fortsätter äta och dricka det ena eller det andra trots att det inte är bra hit eller dit.
Själv har jag inställningen att jag kan bli lite anti. Gör alla en sak så MÅSTE jag gå åt andra hållet. Fast jag ställer mig aldrig på någon barrikad eller så, jag liksom smyger lite i tysthet. När det gäller vad som ska ätas och inte ätas har jag haft en tendens att försöka överbevisa för mig själv och andra att jag kan äta som alla andra, att mat inte är några konstigheter och inget jag tänker på. Fast det är ju inte sant. Hela dagarna konfronteras både jag och alla andra med det här eftersom vi faktiskt måste – och vill – äta och dricka, och för mig är det lätt hänt att trilla in i någon stressmatsfälla som gör att magen börjar krångla.
I mitt jobb har jag tillgång till de senaste forskningsrönen, så jag VET hur det borde funka. Hur man borde äta. Hur man borde leva. Problemet är bara att jag är inte MAN. Inte heller EN. Jag är JAG. Och det som funkar för många andra kanske inte funkar för mig, på samma sätt som det som funkar för mig kanske inte funkar för dig. Nu har det här blivit ett långt inlägg som bygger upp för någonting fantastiskt, men grejen är att det inte kommer att komma något revolutionerande avslöjande här på slutet. Jag sitter inte på mirakeldieten eller nyckeln till det lyckliga livet. Det jag sent om sider har kommit till insikt om för min egen maghälsas skull är att jag måste tagga ner på mina älsklingar bröd, pasta och mejeriprodukter. Jag menar; hur 2014 är inte det?
