Satt i frisörstolen i morse och spånade mig fram till två nyårslöften:
- 2018 ska bli det obokade årets år, det vill säga jag ska bara boka in sådant som är absolut nödvändigt att förboka långt i förväg.
- Jag ska komma i tid.
Jag hade egentligen ett tredje löfte också, och det var att börja locka/styla håret lite mer regelbundet, men med tanke på att det 1) är ett ytligt nyårslöfte, 2) jag har inte lyckats med det trots att jag pratat med frisör-Isabella om det och fått massor av bra tips varenda gång jag klippt mig de senaste åren, 3) jag inte ens lärde mig fixa håret med bravur under alla underbara år med HairStyle&Beauty, så är jag helt enkelt inte särskilt motiverad på den punkten. Alltså får jag en lucka över till ett vettigare nyårslöfte, för tre nyårslöften känns ju som en bra grej eller hur? Tipsa gärna om du sitter på ett nyårslöfte som har funkat bra för dig, eller för all del, varna mig om du testat på något som varit totalt värdelöst.
Men tillbaka till allvaret, eller i alla fall bakgrunden till dessa två löften. Den sistnämnda punkten är ju hyfsat självförklarande, men när det gäller den första punkten så handlar det först och främst om träning. Den senaste tiden har jag nämligen lagt mer energi på att boka och avboka träning än att faktiskt träna, och så ska det ju inte vara. Den delen av mig som bokar in träningspass gillar att vara uppstyrd och ha bestämda tider att hänga upp vardagen på, den som bokar av är den där delen som känner att verkligheten kommer ikapp och hittar på anledningar som “jag hinner inte, jag orkar inte, jag är nog lite sjuk eller skadad” och så vidare.
När allt kommer omkring så kokar det ofta ner till en enda sak om jag skrapar lite på ytan: JAG VILL INTE. Och den biten tror jag handlar om att jag faktiskt tycker att det är jobbigt på riktigt att fylla kalendern med träning på fasta tider. Att det som förut fungerade som en ordning-och-reda-morot nu bara gör att orken och motivationen tryter, och det blir stört omöjligt att komma upp och iväg på det där tidiga morgonpasset eller rycka upp sig ur soffan lagom till det där sena kvällspasset till exempel.
Ett annat problem är att jag helt enkelt bokar in för mycket. “Träna varje dag” kanske låter rimligt så till vida att jag alltid har varit noga med att variera min träning ansträngningsmässigt, men hjärnan säger ju ifrån när det inte ser ut att finnas några luckor i planeringen. På samma sätt kan jag känna att träningsmotivationen faktiskt smyger sig på så fort det finns ett hål i schemat. Då uppstår det plötsligt som en magisk lucka, och minsann om det inte låg ett yogapass med lediga platser just där och då. Eller en lördag när man får vakna av sig själv och inte ställa klockan för att hinna till träningen – hur träningstaggad är man inte då? Ofta dyker det ju dessutom upp sista-minuten-avbokningar på passen (kanske från någon som är lite som jag och helt enkelt hinner ångra sig?) så biten med att få plats brukar ju lösa sig. Kanske kan 2018 till och med bli året då jag tar mig tillbaka till gymmet för att lära mig träna på egen hand, vi får se helt enkelt.
Så yes, mindre bokat och mer spontant ta det som det kommer. 2018 – jag längtar efter dig!
