BLOGGMENY
YOGA WORLD
Träna

Insikter och infektioner

Idag var jag på vårdcentralen efter att hostat sönder mig i tre veckor. “Jag är aldrig sjuk, vad är det för fel på mig nu?” ville jag få svar på och kanske få någon form av medicin som skulle lösa problemet åt mig snabbt och smärtfritt. Alternativt få höra “det är ingen fara med dig, det är bara att bita ihop och kämpa på som vanligt”. Nu blev det inte riktigt något av de alternativen. Det som är bra är ju såklart att jag inte är dödssjuk, ingen lunginflammation, ingen halsböld, inget allvarligt.

Däremot har jag en virusinfektion så det där med träning kan jag ju glömma på ett tag.

– När kan jag träna igen då?

– När du har varit feberfri i tre dagar.

– Men jag har ju ingen feber?

– Nej, men du har symtom på en virusinfektion och så länge du har det ska du INTE träna. Och när du börjar träna igen ska du ta det försiktigt.

Och det är ju någonstans där som jag har min akilleshäl. Jag har jättesvårt att se vad som är försiktigt. Inte bara när det gäller träning, utan lika mycket i jobb och privatlivet. Balans finns det visst något ord som heter. Lyssnade på senaste avsnittet av Omänskligt på väg till vårdcentralen och där pratar Sofia om hur man börjar leva igen efter en utbrändhet. Att man går på nitar i form av att köra på i 180 igen så fort minsta lilla gnutta energi visar sig, vilket gör att det blir ännu svårare att komma tillbaka på riktigt. Och att man sedan gärna blir överdrivet försiktig och drar sig för att tacka ja till saker som ligger utanför de rutiner man så mödosamt byggt upp av rädsla för att inte orka.

Jag var själv sjukskriven för utbrändhet för snart 10 år sedan. Minns inte riktigt hur själva diagnosen lydde eller hur länge jag var borta från jobbet. På heltid är jag osäker på om det ens var en månad, så länge brukade jag säga att jag aldrig riktigt brakade in i väggen utan lyckades bromsa innan. Kanske hade det varit bättre att verkligen krascha, för då hade jag tvingats ta itu med saker och ting på allvar en gång för alla – nu var det precis som att jag fick för mig att jag visst var odödlig, att det där med utbrändhet är väl ungefär som en förkylning, det vill säga något som går över snabbt.

Och så har jag fortsatt att leva, såväl fysiskt som psykiskt. Jag tror att saker ska lösa sig SNABBT, och för att det ska bli så är jag beredd på att jobba STENHÅRT. Inte minst när det gäller träning – det är därför jag dras till allt eller inget-träning som crossfit där i princip varenda pass leder till blodsmak i munnen. För att kompensera har jag kört extremt lugn yoga där jag ibland har blivit rädd för mig själv när jag landat på mattan: “Är det så här trött jag är på riktigt?!” liksom. Alternativt att jag gått direkt från jobbet till en väldigt filosofisk och stillasittande yogaklass och inte kunnat ta in ett skit av vad läraren säger för att huvudet varit fullt och kroppen varit i behov av LAGOM rörelse.

Hela tiden super-av eller super-på. Jag tror inte att det funkar för mig längre. Jag måste hitta en väg som inte ständigt är antingen eller utan lite lagom.

(Bilden har egentligen ingenting att göra med någonting – det är en fin solnedgång i Danmark helt enkelt. Eller så kan vi låta den symbolisera att solen nu går ner över mitt gamla allt-eller-inget-jag för att gå upp i något lite mer lagom. Hållbarhet tror jag är nyckelordet i det här sammanhanget eftersom jag misstänker att det där med lagom kommer att ställa till det för mig.)

Tack för att du läser, ha en fin helg!

Annons

Populärt från Yogaworld.se

4 kommentarer

  1. Oj vad jag känner igen mig…vill inte riktigt kännas vid det dock…sitter här med nackspärr delux o diverse nerver i kläm i nacken…får lätt nackspärr när jag stressar…har lärt mig det nu! Men det gör inte att jag tänker efter mellan mina nackspärrar utan då är det livet, jobbet o träning i 190… VARFÖR är det så svårt att hitta balans…blev i somras tvungen att ” bara” yinyoga i 4 v på semestern…semestern brukar ju vara tiden att styra upp träningen på för då finns tiden…det var en njutning att yinyoga och inte behöva ösa på med träning….men det har jag liksom glömt nu…njuter av skogspromenader med hunden fast det duger liksom inte riktigt som träning…tycker om att träna allt möjligt o älskar min yoga…men det är så förbaskat svårt att hitta balansen!!! Vill inte vara utan det roliga – läs träning – behöver det ju men var hittar en BALANS??? Tack för fin blogg!
    Kram Anna

    1. Hej Anna! Jag vet, det är så svååårt i perioder! Och liksom som ett lyxproblem, att älta sin träning så mycket (så kan jag känna det i a f, men träningen är så extremt viktig för mig). Vi får hjälpa och stötta varandra helt enkelt =) Varma kramar Sara

Lämna en kommentar

Annons