I morse kraschade mitt liv. Mitt digitala liv som tur var. Och det fick mig att inse hur otroligt beroende man är av de där små digitala fyrkanterna, hur stor del av våra liv som styrs och understöds av dem. Det började med att telefonen sa något i stil med “förlorad iPhone”. Som tur var vaknade jag i ungefär rätt tid – hade det här hänt imorgon hade tågresan till Stockholm redan varit körd, så kanske var det tur i oturen. “Äh, det återställer jag väl via datorn”, tänkte jag och öppnade upp den.
Bam! Svart skärm och samma sak där. Nu började jag ju bli lite orolig, men skam den som ger sig. I köket har vi en gammal iPhone som funkar som musikmaskin med mera, och ni har nog redan gissat det: samma problem där. Till slut kom jag i alla fall in i iPaden (varför har vi ens så här mycket teknik?!?) och sen började en enda lång tröstlös supportringning som toppades av en sväng till banken för att kolla så att ingen hackat sig in på något konto, plus att jag behövde lägga tillbaka och få hjälp med att auktorisera ett gäng appar.
Efter lunch var jag igång igen, med en strippad telefon och en dator som väntar på service. Extrema i-landsproblem kan tyckas, och det är nästan så att jag skäms när jag skriver det med tanke på hur extremt mycket jobbigare saker som kan hända, men det jag har lärt mig är i alla fall:
- Har du en lösenkod, kom ihåg den.
- Glöm aldrig ditt inlogg till apple-id.
- Ju mindre du krånglar runt med olika enheter och lösenord desto bättre.
Och det kanske viktigaste av allt – prioritera. IRL går före digitalt, så nu kommer jag att logga ut och fira taco tuesday. Ha en fin kväll!
I veckan gick båda barnens telefoner sönder med en dags mellanrum. Jag tänkte vi har väl nån gammal telefon någonstans? Det hade vi men tror du SIMkorten passade? NÄÄÄÄÄÄÄ!!! utan telefoner i två dygn. Jisses vilket hallå! Phu man kan bli knäckt för mindre. Tur att det finns TACOS!