Det första jag möttes av när jag gick in på Facebook i morse var den här statusen:
“We are safe and well away from all the trouble”
Direkt tänker jag England – terror – panik, samtidigt som nästa tanke kommer utan att jag kan stoppa den: “Det här börjar bli vardagsmat nu.” Går in på Aftonbladet och får reda på vad som har hänt, samtidigt som min automatiska tanke bekräftas av en krönika med rubriken “Terrorn har blivit det nya normala”. Utan att kunna hjälpa det börjar jag gråta och utbrister: “Jag vill inte ha det så här!”
Allt det här händer inom bråkdelen av en sekund – panikkänsla och sen… borta. För jag orkar inte ta in eländet i sin renaste form, orkar inte ställa mig på någon barrikad eller vad det nu är man ska göra. Mitt jobb är att ta hand om Waylon, vara en bra medmänniska, tja vara bra helt enkelt. Det är nog svårt som det är ibland liksom, ska jag behöva bekämpa terrorister också? Då är det lättare att direkt bildligt talat slå händerna för öron och ögon och lulla in i en bedrägligt tryggare och i vilket fall mindre värld. Den där det bara är trädgård, familj, kompisar, lekplats, hemmafix och inte så mycket mer.
Men det känns som att jag gör fel någonstans. Fuskar. Tar inte mitt ansvar. Ska jag göra allt för att förstå terrorn? Kommer det att hindra den? Ska jag acceptera att “nu är det så här” och bara gilla läget? På senare år har jag tänkt att det räcker att om jag gör mitt bästa och är namaste-snäll mot mig själv och dem jag möter. Samtidigt verkar världen runtomkring till stora delar göra tvärtom. Bygger murar. Pratar skit.
Jag skrev inget efter Stockholms-attacken. Kunde inte. Blev som lamslagen. Vad skulle mina ord göra för skillnad? Dömde på förhand ut dem som patetiskt trams. JAG dog ju inte. Blev inte skadad. Vem är jag då att säga att jag tog attacken personligt? Att det kändes som att min jobblunga blev skadad och att jag inte längre kunde andas fritt? Ja ni hör ju. Därför höll jag tyst. Och jag har fortfarande inga svar. Men orden normalt och terror kommer aldrig att höra hemma i samma mening.
Så viktigt! Jag funderar så mycket i samma banor. Vad kan vi göra? Vad menar man när att det är den tysta massan som behöver ta sitt ansvar? Jag tror detta gäller när det är något vi KAN göra, så som att inte säga ifrån när en kille i lekparken kastar spaden på en lekkamrat, eller en medarbetare öppet kränker någon annan eller så. Men här finns det inget konkret att ta i som vi som enskilda personer kan göra just i detta nu, och det blir så övermäktigt och dränerande att tänka “vad är min roll i det här”. Jag har inga svar. Kanske ska man ut på barrikaderna, men hur mot vad och med vilka? Det är så invecklat detta, så mycket olika trådar, man kan göra lite någonstans överallt, men man kan inte hjälpa till överallt och det är inte vår roll heller som enskilda människor. Men vi kan vara namaste-snälla mot oss själva och vår närmiljö.
Sjukt svår balansgång, jag kommer aldrig fram till något vettigt.
Tack för ditt riktigt tänkvärda mitt-i-prick-inlägg om samtiden!
Tack Elina <3