Choklaaaaaaa

Idag har i ärlighetens namn varit en ganska dålig dag. Det började med att jag var på ett återbesök hos hudläkaren för att försöka få bukt med klådan och eksemen som jag dragits med av och till sedan i höstas. Det gick så långt innan jag gick till läkare första gången att jag fick lipiga sammanbrott över hur jobbigt det var, men när Ola väl övertygade mig om att gå dit så fick jag kortison utskrivet och besvären var borta på mindre än en vecka.

Trodde jag. Det visade sig nämligen att kortison bara dämpar besvären, så när dosen trappades ner kom problemen tillbaka med besked, och eftersom jag nu hade vant mig vid hur det SKA vara så blev jag så himla besviken. Därför hoppades jag såklart på någon form av mirakelmedicin hos läkaren idag, men så är ju inte verkligheten tyvärr. Jag beordrades att göra att allergitest, ett sådant där de klistrar på en massa ämnen på ryggen för att se hur man reagerar. Problemet är bara att de där lapparna ska sitta i en vecka, och man får inte svettas eller duscha ryggen under tiden. Good luck with that denna helg som har potential att bli årets varmaste…

När jag lite senare gick in på Facebook kom nästa grej. Chris Cornell är död. 52 år och i princip in his prime. Grejen är att jag liksom har växt upp med Chris Cornell. I början som sångare i Soundgarden och Temple of the Dog (deras låt Hunger Strike ÄR typ mitt 90-tal), och senare som sångare i Audioslave. De sistnämnda lyssnade jag i princip inte på, däremot har de två låtar som jag liksom haft som “nu känner jag mig lika delar ledsen och fri”-låtar: “I Am the Highway” och “Show Me How to Live”. Den sistnämnda blir ju på något sätt eländigt profetisk nu när Chris Cornell bevisligen själv aldrig lyckades reda ut det där med hur man ska leva.

Nästa smäll, och det här blev faktiskt en bokstavlig sådan, kom när Ola skulle köra tillbaka mig till jobbet efter lunchträningen – och lyckades köra upp bilen på en sten. Det ska tilläggas att det var lika mycket mitt fel; jag parkerar alltid där och har full koll på var stenarna finns, men om den som parkerar inte är samma som ska köra bilen nästa gång kan det ju bli lite tokigt. Jag blev tvungen att lämna Ola åt sitt öde och skynda tillbaka till jobbet med tusen tankar malande i huvudet om allt från dyra bilreparationer till… tja, Chris Cornell.

Någonstans här hade ett enormt chokladsug, något jag normalt sällan har, börjat byggas upp och jag brottades länge med tanken på att traska in i affären och stilla suget. Istället ryckte jag upp mig och tog dörren in på apoteket istället, för att hämta ut den där mirakelmedicinen som läkaren trots allt skrev ut. Och vad möts jag av? En i och för sig väldigt trevlig och service minded kille men som inte fattar alls vad jag säger. “Klådstillande? Det här är allergitabletter.” Efter många om och men förstod vi varandra (han trodde jag sa BLODSTILLANDE, vilket uppenbarligen är en helt annan sak) och jag fick min medicin. Men någon choklad hade jag fortfarande inte sett röken av. Och Chris Cornell var fortfarande död.

Så ikväll kapitulerade jag och den lille, och kokade ihop en chokladsås av lika delar raw kakaopulver (fick testa från finska CocoVi för ett tag sedan, kan varmt rekommenderas!), kokossocker och lättmjölk. I ärlighetens namn var den inte supergod, smaken blev ganska vuxen, men chokladsuget stillades till slut.

Och Chris Cornell är fortfarande död. Och världen har tappat ännu en bundsförvant på vägen till hur man ska leva det där livet.