Dags att göra om, göra rätt

Yogavänner. Jag har en FRUKTANSVÄRD bekännelse att komma med. Jag kan inte andas. Eller andas kan jag ju, jag sitter ju här, men jag kan inte andas på ett sätt som gynnar mig till fullo eller hur man nu ska uttrycka det. Den här sanningen kom till mig hos min massör igår. Hon har en förmåga att känna exakt hur jag mår, och det går inte att lura henne. Minns en gång när jag hade ont i höften, men jag orkade inte att hon skulle vara där och trycka, så jag sa ingenting. Om hon hittade det? You bet. En annan gång var jag superstressad och hade ont i huvudet, men var avslappnad i resten av kroppen och nästan lite stolt där jag låg på massagebänken. “Aaa jag är relaxed as fuck!” liksom. Vad Jessica gjorde? Körde in en tumme i nacken: “Suttit mycket vid datorn lately?!” Busted…

Nu låter det kanske som att min massör, Jessica Gylfe heter hon förresten, är världens sadist, men så är det verkligen inte. Hon säger nämligen bara sådant som jag innerst inne vet är sant, men försöker förtränga så att jag ska slippa ta tag i det. En inte så hållbar strategi som ni förstår. Så tillbaka till det här med andningen. Nu kommer det: Jag har alltid struntat i att andas “rätt” på yogaklasser och i andra sammanhang där det påbjuds att man ska andas på ett visst sätt. Anledningen? Jag orkar inte! Och det i sig är ju helt idiotiskt – hur kan man inte orka andas, det måste man ju? Men det är det där med att andas på ett visst sätt. In på nervägen och ut på uppvägen, och hålla lika länge som läraren och göra jobbiga och pinsamma andningsövningar – you lost me at “aaandas in” liksom. Och jag vet att jag har fel och att sanningen nu har kommit ifatt mig och att det är dags att sätta mig på andningsskolbänken igen – har ni några tips?!

Kanske ska jag börja här, med andningsnörden (som han själv kallar sig) Anders Olssons tips för medveten andning?