Du är inte bara ansvarig för det du säger, utan även för det du inte säger.
– Martin Luther King
Det här brukar jag fundera över, inte minst i situationer där man kanske egentligen borde säga ifrån. Som i rasistdiskussioner på facebook. Min strategi nu är snarare att dölja, dölja, dölja och istället satsa på att försöka säga – och göra – mer fina grejer. Föregå med gott exempel. Men det kanske inte räcker? Jag kanske helt enkelt är en feg jävel som inte säger ifrån när jag ser något som jag tycker är fel? Men å andra sidan – hur kan jag veta vad som är objektivt rätt och fel? Vem är jag att döma? Eller svaret kanske ligger just där – att min sanning är det enda jag kan gå på?
Hm, något att fundera över och ta med mig till dagens yogamatta, eller tömma hjärnan helt och hållet under ett styrkepass. Vi får se.
