När jag började med yoga för mååånga år sedan var det i form av yogapass på ett gym. Jag fastnade direkt, men vågade inte riktigt erkänna det för min träningskompis, som hatade varje minut eftersom det var för lugnt. Men själv kämpade jag på, och gärna på de sena passen som inte slutade förrän närmare klockan 10 på kvällen. Andningen sket jag dock högaktningsfullt i – “det behövs inte”, tänkte jag.
Så gick åren och yogan och jag gick mer eller mindre skilda vägar. Men så hamnade jag på ett yogaevent som leddes av Ulrica Norberg, och vips föll allt på plats. Man kunde visst yoga och vara citytjej samtidigt! Det var okej att gräva i sitt inre på lightnivå. Och ja – det fanns en anledning till att jag kunde zooma ut en hel tunnelbanevagn full med rusningsfolk när jag var som mest aktiv i min yogapraktik.
Ett par år och några berg- och dalbanor senare så befann jag mig på Ibiza – denna magiska ö där alla sökare har en tendens att hamna förr eller senare – och blev pushad till att sätta mina träningsmål på pränt. Jag hade två: Att börja med crossfit, och att ge yogan en chans på allvar. Det sistnämnda började med några trevande besök på en lokal yogastudio med mycket nojande och ångest över chanting och andningsövningar, och slutade i… en tidning. För det jag upptäckte på vägen var för bra för att hålla för mig själv – yoga kan verkligen förändra ditt liv. Och vet du vad? Det är inte yogan som gör det, utan du själv.
