Nu stänger jag ner bloggen och går vidare till att utveckla Yoga World i sin helhet. Jag vet att du som läser även fortsättningsvis kommer att vara i goda händer i form av övriga bloggare här på yogaworld.se, och själv finns jag inte längre bort än på huvudsajten, i tidningen och på diverse event – vi ses väl på Yoga Games i Göteborg till exempel? TACK för att du har läst mina ord här, hädanefter blir det som sagt fler av dem på yogaworld.se och i tidningen. Vi ses!

Fredag, och bilden skvallrar litegrann om vad jag ska göra ikväll. I övrigt blir det kusin-sova-över, besök hos frisören (det var en bra idé när jag bokade in en tid klockan 8(!) en lördagsmorgon, återstår att se hur bra det känns när klockan ringer imorgon bitti…). Därefter är det dags för lilleman att också gå och klippa sig. Han har kommit på att han kanske inte vill ha långt hår trots allt så vi får väl se hur det blir. Frisörbesök med lilleman brukar innebära någon form av muta, så efter det beger vi oss nog och äter asiatisk buffé (ja, det ingår mjukglass med friterad banan och sirap och nej, jag tål inte att äta det utan att bli sockerhög i flera timmar). Ola ska ta en öl med en kompis från förr och troligtvis sammanstrålar vi alla senare hemma hos oss för någon form av middagslösning, och Andra chansen-tittande, framåt kvällen. Söndag har jag obokad, hoppas kunna få in lite träning om det inte krockar med Olas reptider.

Varför radar jag då upp allt det här? Jo, det var inte särskilt länge sedan som jag aldrig var ledig. Jag var på standby dygnet runt och hade minst ett litet jobbfix varje dag, oavsett helg eller semester. Tills jag fick nog och insåg att det inte var hållbart. Inte för mig, och inte för någon annan. Så nu håller jag återigen på att lära mig att vara ledig på riktigt. Det är inte helt enkelt, inte minst eftersom många jag umgås med både privat och i jobbsammanhang har helt andra tider att förhålla sig till och alltså inte per automatik är lediga när jag är ledig och tvärtom.

Så nu loggar jag ut och hoppar i tunnan så småningom! Ha en fin helg, oavsett om du jobbar eller inte <3

När jag inte har någon feeling för vad jag ska blogga om så brukar jag göra reklam för min rumsgranne Sara Dahlström. I vår pryder hon omslaget till Life-kedjans kundtidning Live Life och här på redaktionen svingar hon varje dag en 32 kilo tung kettlebell för att varje vecka komma upp i 500 svingar! Sara är en jättebra förebild när det gäller att visa att det man gör faktiskt gör skillnad – är man konsekvent med sin träning så blir man starkare, och gör man det man brinner för så kommer man att kunna vända tuffa förutsättningar till unika fördelar. Pepp!

Bra tips till dig med stillasittande jobb från @sdahlstrom ? ・・・ Det här är ungefär vad jag har sysslat med idag. Förutom jobb då. Har fått för mig att jag varje vecka ska göra 500 svingar med min 32 kg tunga kettlebell, och eftersom jag har den på kontoret blir det 100 stycken varje vardag. Målet är typ att få bättre grepp, starkare stjärt och försöka kompensera lite för mitt stillasittande jobb. Idag lyckades jag göra 110 svingar uppdelat på typ 100000 tillfällen (eller 7) och kan konstatera att det jobbigaste kommer vara händerna. Aj.

A post shared by halsafitness (@halsafitness) on Feb 26, 2018 at 10:54am PST

Jag gillar rawfood eftersom det ofta är så inspirerande och coola brudar som håller på med det. Ta till exempel Erika Frost, vars matiga smoothie vi bjuder på här. Eller Erica Palmcrantz Aziz som var den som fick in mig på rawfoodbanan på allvar efter en föreläsning på Yoga Games i Göteborg och som Karin har inspirerats av här.

Och så har vi såklart Erika Billysdotter! Hennes bok Green Sweets & Treats har hunnit få ett par år på nacken, men det gör den definitivt inte sämre. Snarare tvärtom, eftersom butikerna nu har kommit i kapp och gjort det lättare att få tag på ingredienser som tidigare kunde sätta käppar i hjulet för en otålig rawfoodamatör. För vem orkar egentligen vänta på att det där superfoodpulvret hinner komma på posten när man är sugen på MAT NU?!

Anyhow, jag letade fram Erikas bok igen igår kväll och trollade fram både golden milk (här hittar du förresten Vevves variant) och mjölkchoklad-ish chia. Den sistnämnda fick följa med mig till jobbet i morse, och här kommer min variant på receptet:

• Blanda 3 msk chiafrön med 2 dl kokosdryck. Smaksätt med 1 hackad medjooldadel, vaniljpulver, lite salt, 1/2 msk raw kakao och 1/2 msk kokossocker.
• Låt stå i kylskåp över natten, toppa med bär och kokoschips när det är dags att äta.

Jag brukar skryta om att jag aldrig är sjuk. Idiotiskt, för sjuka blir vi ju alla. Däremot är jag sällan så sjuk att jag behöver vara hemma från jobbet, eller ta det lugnt, vilket troligtvis innebär att jag borde vara just det – hemma från jobbet – och göra just det – ta det lugnt. Men men. Idag är första dagen som jag kunnat jobba efter att ha åkt på öroninflammation (nej, det är tydligen inte bara barn som får det, och ja, det gjorde fruktansvärt ont i örat, så ont att jag fann mig sittandes på jourläkarcentralen en söndag med en läkare som utropade OUCH! efter att ha kollat mig i örat).

För att göra en lång historia kort så är jag jättedålig på att ta det lugnt. Jättedålig på att göra ingenting. Jättedålig på att må dåligt. Jag har gärna ont, i form av träningsvärk eller djävulska yinpositioner, men inte ont som jag inte kan kontrollera. Och det är väl det allt kokar ner till – jag gillar inte att förlora kontrollen.

Gillar inte att vara svag, gillar inte att inte orka.

Men ibland måste man – JAG – lyssna inåt, och för att jag verkligen ska göra det så har min kropp nu så finurligt stängt av ena örat. Jag hör inte ett skit, det är jobbigt när jag är bland folk eftersom jag inte hör vad folk säger, och jag är liksom inte MED. Var hos läkaren idag för att dubbelkolla så att antibiotikakuren jag fick verkligen har tagit, och jo, det har den absolut – däremot har det bildats ett undertryck i örat som jag tydligen kan få dras med i tre månader om det vill sig illa. Så just nu är det ingen superkaxig varelse som sitter här vid tangentbordet, vi får la se vart det tar vägen…

Bilden? Den är tagen en av de sista dagarna innan jag rullade in i sjukstugan på riktigt, och kan väl funka som en målbild så här i misären (ja, jag vet att det kunde ha varit mycket, mycket värre. Måste bara få gnälla ur det ur systemet) – en glad unge i en pulkabacke helt enkelt.